dugde icke för honom, tycktes han mena — men I talanden om att Ivar och Skule —»
»Åh — det!» Erlend smålog. »Jag sade endast till svennen — jag har ju en måg också, när jag rätt tänker efter. — Ehuru Getlak väl näppeligen hyser lika stark åstundan att kyssa mina händer och hjälpa mig av med kappa och svärd som han gjorde förr i världen. Men han har skepp i sjön — och rika fränder både i Bremen och i Lynn.[1] Han månde väl begripa det, mannen, att han är skyldig hjälpa sin hustrus bröder — icke sparade jag mitt gods, då jag var rik man och gifte bort min dotter med Gerlak Tiedekensson.»
Kristin sade ingenting. Till sist sade Erlend litet häftigt:
»Jesus, Kristin, stå då icke så och stirra, som om du blivit en stenstod —»
»Icke tänkte jag, den tid vi först kommo samman, att våra barn skulle behöva vanka världen runt och tigga födan i främmande gårdar —»
»Nej, så djävulen om jag har tänkt de skulle tigga! Men skola de skaffa sig maten här på dina gårdar alla sju, så blir det bondeförtäring, Kristin min — och jag tror mina söner duga föga därtill. Vildgaltar se de ut att bli, Ivar och Skule — och ute i världen finns det både vetebröd och kakor för den man som vill skära sin mat med svärdet.»
»Soldenärer och legosvenner aktar du låta dina söner bliva —?»
»Sold tog jag själv, den tid jag var ung och följde grev Jakob. Gud vare honom huld, säger jag — jag lärde åtskilligt på den tiden, som en man icke får lära sig härhemma i detta land — vare sig han sitter ståtlig i högsätet med silverbälte om magen och bälger i sig öl, eller han går bak plogen och luktar på horsaväder. Ett friskt liv levde jag i grevens tjänst — jag säger det, ehuru jag fått den stocken du vet länkad vid min fot, redan när jag var i Nåkkves ålder. — Jag fick då njuta något av min ungdom —»
»Tig!» Kristin blev svart i ögonen. »Skulle icke det tyckas dig den olidligaste sorg, att dina söner skulle snärjas i slik synd och olycka —?»
»Ja, Gud frälse dem från slikt — men det skulle nu väl icke tarvas heller att de gjorde efter alla sin fars galenskaper. En man kan då träda i herretjänst, Kristin, utan att fara i väg med slikt påhäng —»
»Den som drager sitt svärd, han skall mista sitt liv för svärdet, står det i Skriften, Erlend!»
»Ja, jag har hört det, kära min. Likaväl fingo de en god och kristlig död i sin säng, med oljan och annan själahjälp, de flesta
- ↑ Lynn, i Norfolk vid The Wash, var under medeltiden huvudsätet för norska köpmän i England.
654
