både av dina och mina framfarna fäder, Kristin. Du behöver endast minnas din egen far — han hade då visat i ungdomen att han var man till att bruka sitt svärd, han —»
»Det var i ledung det, Erlend, på den konungs bud, som de hade gått till handa, och för att värja hemtomterna, som far och de andra togo till vapen. Likväl sade far själv att Guds vilja med oss icke var att vi skulle bära vapen mot varandra, döpta, kristna människor —»
»Nej, jag vet det. Men världen är sådan den är, allt sedan Adam och Eva åto av trädet — och det var före min tid; icke rår jag för att vi äro födda med synden i oss —»
»Skamlig talan för du —!»
Erlend avbröt henne häftigt:
»Kristin — det vet du väl — jag var aldrig ovillig att ångra och göra bot för mina synder, så gott jag förmådde. Någon from man är jag icke, det är sant. Jag såg för mycket den tid jag var barn och ungersven —. Min far var så kärlig vän med de stora herrarna i kapitlet — de foro ut och in som gråa grisar hos honom, herr Eiliv, den tiden han var präst, och herr Sigvat Lande och hela följet, och föga annat förde de med sig än kiv och trätor — hårdsinnade och omisskundsamma tedde de sig mot sin egen ärkebiskop — mer heliga och fredsälla voro icke de, som varje dag hade de högsta helgedomar om hand och lyfte Gud själv i brödet och vinet —»
»Icke skola vi döma prästerna — det sade far alltid, att vår skyldighet är att böja oss för deras dom som präster och lyda dem, men deras naturliga människa står under Guds den allsmäktiges dom allena —»
»Ja-a.» Erlend drog litet på det. »Jag vet, han sade det, och du har sagt så förr också. Jag vet du är mer from än jag mäktar vara — likväl, Kristin, kan jag näppeligen förstå att det skall vara rätt tolkning av Guds ord att du går på slikt vis och gömmer och aldrig glömmer. Svåra långt minne hade han också, Lavrans — ja — nej, jag säger ej annat om din far än att han var from och ädelsinnat god, och det är du också, det vet jag — men ofta när du talar så blitt och sött, som du hade munnen full av honung, så är jag rädd du tänker mest på gammal orätt, och Gud må döma om du är så from i hjärtat som i munnen —»
Plötsligt for hon framstupa över bordet med ansiktet dolt mellan armarna och skrek. Erlend sprang upp — hon låg och grät med hesa, sönderslitande snyftningar, som skakade hennes rygg. Erlend tog i hennes skuldra:
»Kristin — vad är det? Vad är det?» frågade han på nytt, satte sig bredvid henne på bänken och försökte lyfta upp hennes huvud. »Kristin — gråt då icke så — jag tror du har mist vettet —»
»Jag är rädd!» Hon satte sig upp, knäppte händerna hårt i knät.
