»Ja, det var nu jag, som fick den ynnesten att vara Guds verktyg den gången» — Erlend ryckte på axlarna. Men så sade han mycket allvarligt:
»Sådant behöver du ej frukta, Kristin min — är det detta som rent skrämt vettet ur dig, arma stackaren min!» Han såg ned, sade nästan förläget: »Du får minnas, Kristin — din salige fader bad för våra barn, liksom han bad för oss alla bittida och sent. Och jag tror visst och fast att det är frälsning från mycket — från det värsta — i en så god mans förböner —», hon såg att han i smyg, med tummen, gjorde korstecknet mot sitt bröst.
Men så utom sig som hon nu var, retade det upp henne ännu mer:
»Du litar på det, du Erlend, där du sitter i min fars högsäte, att dina söner skola skyddas av hans förböner, liksom de födas av hans gårdar —»
Erlend bleknade:
»Menar du det, Kristin — att jag är ovärdig att sitta i Lavrans Björgulfsons högsäte —»
Hustrun rörde läpparna men fick ej fram ett ljud. Erlend reste sig upp och stod:
»Menar du det? — för då säger jag, så sant Gud är över oss båda — jag sitter där aldrig mer!
Svara!) sade han åter, då hon stod som förut. Det gick en lång skälvning genom hustruns kropp.
»Han var — en bättre husbonde — han som — satt där före dig» — hon kunde knappt få fram orden hörbart.
»Vakta din mun nu, Kristin!» Erlend trädde hastigt ett par steg närmare henne. Hon rätade på sig med ett ryck.
»Ja, slå mig du — jag har burit det också förr, jag kan tåla det en gång till.»
»Slå dig — tänkte jag icke.» Han stod med handen stödd mot bordet; åter stirrade de på varandra, och åter hade hans ansikte denna underliga främmande ro, som hon sett där några sällsynta gånger. Nu gjorde det henne vild. Hon visste ju att hon var den som hade rätt, Erlends tal var vettlöst, ansvarslöst — men hans uppsyn kom henne att känna det som om hela orätten var på hennes sida.
Hon såg på honom, och under det hon själv kände sig sjuk av ångest över att hon sade det, yttrade hon:
»Jag är rädd att det icke blir i mina söner din ätt skall blomstra gen i Tröndelagen —»
Erlend blev brodröd:
»Du kunde ej avhålla dig från att påminna mig om Sunniva Olavsdotter, märker jag —»
»Icke jag nämnde henne, utan du.»
Erlend rodnade ännu mera.
