De gingo långsamt nedåt. Ulv vek av mot sin egen stuga, då kom hon efter honom:
»Ulv, frände!» bade hon ångestfullt, »förr i världen var det du som sade till mig både bittida och sent att för mina söners skull måste jag göra mig hård och tala med Erlend.»
»Ja, jag har blivit klokare med åren, Kristin, och det har icke du», svarade han som förut.
»Du ger mig god tröst du», sade hon bittert.
Han lade ena handen tungt på kvinnans skuldra, men först sade han ingenting. De stodo där — det var så stilla att båda hörde det eviga älvbruset, som de icke brukade märka. Ute i byn golo tupparna, och Kristins gårdstupp svarade från stallet, så att det gav eko.
»Ja, jag har fått lära mig att fara varligt med trösten, Kristin — det har gått åt mycket av den varan nu på några år — nu få vi spara på den, ty vi veta icke hur länge det tarvas att den skall räcka ännu —»
Hon ryckte sig undan hans hand; med tänderna hårt i underläppen vände hon ansiktet åt sidan — så flydde hon nedåt, tillbaka till arenstugan.
Morgonen var isande kall; hon svepte sin kappa tätt omkring sig och drog ned hättan över huvudet. Hopkrupen, med de daggvåta skorna uppdragna under klänningen och armarna korslagda på knäna, satt hon på kanten av den kalla härden och grubblade. Emellanåt skalv hennes ansikte, men hon grät ej.
Hon måtte ha sovit — for upp med värkande rygg,
genomfrusen och tillstelnad. Dörren stod på glänt — hon såg att solen lyste
ute på tunet.
Kristin gick ut i svalen — solen stod redan högt, nere från beteshagen hörde hon pinglan på den hästen som blivit halt. Hon såg tvärsöver till den nya loftburen. Då varseblev hon att liten Munan stod uppe i svalgången och tittade fram i bågen mellan stolparna.
Sönerna — for det igenom henne. Vad hade de tänkt, när de vaknade och sågo att föräldrarnas säng var orörd.
Hon sprang över tunet och upp till barnet — Munan var i bara skjortan. Så snart modern kom upp till honom, stack han sin hand i hennes, som om han var rädd.
Inne på loftet var ingen av gossarna alldeles färdigklädd — de hade nog ej blivit väckta, förstod hon. Alla sågo de upp på modern och så ned igen. Hon tog Munans strumpor och ville hjälpa honom att dra på dem.
»Var är far någonstans?» frågade Lavrans undrande.
»Far red norrut till Haugen redan i ottan», svarade hon. De stora lyssnade, märkte hon, därför sade hon: »Du vet han har ta-
