lat om det så länge, att han måste ditupp en gång och se hur det står till på hans gård.»
De två små sågo upp i moderns ansikte med vidöppna, förundrade ögon, men de fem äldre bröderna dolde sin blick för henne, när de gingo ut från loftet.
III.
Dagarna gingo. Första tiden var Kristin icke särskilt rädd: hon gitte ej grubbla över vad Erlend menade med sitt beteende att så där ryka hemifrån nattetid i vredesmod — eller hur länge han ämnade sitta där norrut på sin fjällgård och straffa henne med sin bortovaro. Hon var sjudande vred på sin man, och allra mest vredgades hon därför att hon icke kunde förneka inför sig själv att hon haft orätt, hon också, och att hon sagt ord som hon innerligt önskade outtalade.
Visst hade hon haft orätt många gånger, och hon hade ofta i hetsighet sagt onda och fula ord till sin make. Men det som kränkt henne bittrast var att aldrig Erlend kunde av sig själv glömma och förlåta, utan hon skulle ödmjuka sig och be vackert om det. Det var inte så ofta heller, tyckte hon, som hon hade förgått sig — kunde han då inte märka att det var i synnerhet när hon var trött och utsliten av bekymmer och ängslan, som hon bemödat sig om att bära i tysthet — då var det hon lättast miste herraväldet över sig själv. Hon tyckte Erlend kunde tänkt på att till allt vad hon i år och dag burit på av bekymmer för deras söners framtid hade nu kommit att hon denna sommar två gånger fått gå igenom en förfärlig skräck för Nåkkves skull. Nu hade hon fått ögonen öppna för detta, att efter den unga moderns börda och mödor följde fruktan och jämmer av ett nytt slag för den åldrande modern. — Hans sorglösa prat om att han icke var rädd för sönernas framtid hade hetsat upp henne, tills hon blev som en retad björninna — eller som en tik med valpar; Erlend kunde gärna få säga att hon var som en tik, när det gällde hennes barn. Vaken och aktgivande som tiken skulle hon vara för dem, så länge det fanns liv kvar i henne.
Och ville han för den sakens skull glömma att hon stått vid hans sida varje gång det gällt något, så gott som hon förmådde, att hon varit både rimlig och rättvis trots sin vrede, när han slog henne och när han svek henne med den förhatliga, lättsinniga Lenviksfrun, så fick han då göra det. Till och med nu, då hon tänkte på det, kunde hon icke känna sådan vrede eller bitterhet mot Erlend för detta värsta, som han gjort mot henne — när hon vände sig emot honom med klagan över detta, då var det för att hon visste han ångrade det själv, detta insåg han var illa gjort. Men aldrig hade hon varit så ond på Erlend — och var det inte nu heller — att ej minnet av hans slag och hans trolöshet, med allt
660
