Nåkkve — för att vara hemma innan solen rann upp. De två gingo raka vägen upp på högloftet — Björgulf såg fallfärdig ut — men Gaute bar in ryggsäckar och klövsäck i stugan. Två vackra valpar hade han med till småpojkarna — nu glömde de både att spörja och sörja. Gaute tycktes vara förlägen men gjorde ansträngningar att inte visa det:
»— och detta», sade han och drog ut någonting ur säcken, »detta bad far att jag skulle giva er, mor.»
Det var fjorton hermelinsskinn, övermåttan vackra. Modern tog emot dem ganska tafatt — hon kunde ej finna ett ord till svar. Det var så alltför mycket hon velat fråga om; hon var rädd för att mista självbehärskningen, om hon aldrig så litet öppnade sitt hjärta — och Gaute var så ung. Hon fick bara fram:
»De äro vita redan, ser jag — ja, vi äro ju långt inne på vinterhalvåret nu —»
När Nåkkve kom ned och han och Gaute satte sig till grötfatet, sade Kristin fort till Frida att hon själv ville bära upp maten på loftet till Björgulf. Det föll henne in att med den fåmälte gossen, som hon anade var långt mera vuxen till sinnet än bröderna, kunde hon kanske tala om detta.
Han hade lagt sig i sängen och höll en linnelapp över sina ögon, Modern hängde in en vattenkittel på järnkroken över eldstaden, och medan Björgulf låg stödd på armbågen och åt, kokade hon en lag av torkade örter, svalört och ögontröst.
Kristin tog från honom den tömda matskålen, tvättade de röda, svullna ögonen med lagen och lade våta linnelappar över dem, och så tog hon äntligen mod till sig och frågade:
»Sade han ingenting, din far, om när han tänker komma ned till oss?»
»Nej.»
»Du är alltid ordknapp du, Björgulf», sade modern om en stund.
»Det tycks ligga i släkten det, mor min. — Simon och hans män mötte vi här norr om Rosten — de körde nordanåt med lass», sade han strax efter.
»Taladen I med varandra?» fråga hon.
»Nej —», han skrattade som förut. »Det tycks gå som en farsot bland oss fränder och släktingar — att vänskap icke vill trivas mellan oss.»
»Menar du att skylla mig för det?» brusade modern upp. »Ena stunden klagar du över att vi tiga för mycket — och så säger du att vi icke kunna hålla vänskap —»
Björgulf bara skrattade omigen. Så höjde han sig på armbågen, som om han lyssnade efter moderns andetag:
»I Guds namn, mor, icke skolen I gråta nu —. Jag är trött och modstulen, ovan att färdas på skidor — räknen ej med
664
