»Har du endast kommit hit för hälsa på mig, Kristin, och se hur jag mår? Det är vänligt av dig, om så är — men jag har som en känsla av att du har en eller annan sak på hjärtat, och är detta fallet, så framför den nu och spill icke tiden med löst tal —»
Kristin knäppte händerna i knät och såg ned:
»Jag kan så föga lida, Sira Eirik, att min make sitter däruppe på Haugen.»
»Vägen är väl icke längre», sade prästen, »än att du lätt kan fara ditupp och tala med honom, bedja honom snart återvända hem. Så mycket kan han väl icke ha att bestyra däruppe på den lilla enmansgården, så det skulle tarvas att han stannar där längre.»
»Jag blir rädd, när det rinner mig i hågen att han sitter ensam där om vinternätterna», sade hustrun rysande.
»Erlend Nikulausson är väl gammal och rask nög att taga vara på sig själv.»
»Sira Eirik — du vet av allt som hände däruppe en gång i tiden», viskade Kristin nästan ohörbart.
Prästen vände de gamla skumma ögonen mot henne — en gång hade de varit kolsvarta och blixtrande skarpa. Han teg.
»Du har väl hört vad folk säger», sade hon lika lågmält som förut, »om att — de döda — skola gå igen där.»
»Menar du att du icke törs söka upp honom där för den sakens skull — eller är du rädd de döda skola bryta nacken av din husbonde? Hava de icke gjort det redan, Kristin, så låta de honom väl sitta i fred sedan också» — prästen skrattade barskt. »Fåtviskhet är det, kättersk övertro och enfaldigt snack, det mesta som folk har att säga, när de berätta om spöken och döda, som gå igen. Det är stränga dörrvaktare, är jag rädd, där varest de äro, herr Björn och fru Åshild.»
»Sira Eirik», viskade hon bävande, »tror du då att ingen räddning finns för de två armarna själarna —»
»Gud förbjude att jag skulle djärvas döma om gränsen för hans nåd. Men icke kan jag tänka att de tu kunde hava mäktat göra räkenskap så hastigt — än äro icke alla tavlor framlagda, på vilka de hava skrivit — barnen hennes, som hon övergav, I två, som gingen i lära hos den kloka frun. Och trodde jag det kunde hjälpa, så att någon av det ogagn hon gjorde blev rättat, så — men eftersom Erlend blir sittande där, så har väl icke Gud menat att det skulle tjäna något till, om hans moster visade sig och varnade honom. Ty det veta vi, genom Guds misskund och Vår frus ömkan och kyrkans förböner händer det att en arm själ får komma tillbaka ur skärselden till denna världen, när hennes synd är sådan att den kan sonas med levande människors hjälp och hennes pinotid härigenom förkortas — så som den osaliga själen som hade flyttat rågången mellan Hov och Jarpstad, och bonden i Musudal med de falska breven om kvarnforsen, Men icke kunna själarna slippa
668
