mot molnmassan på ett ställe högt uppe. Luften var mättad av älvdånet, som steg och sjönk, av suset från skogarna och av vindens tjut — ibland dundrade det dovt av genljud från det rasande ovädret inne bland fjällen och av brak från nyfallna snömassor som kommit i skridande.
Ljusen släcktes av blåsten, så snart de burits utanför kyrkans svalgång. Vuxna unga män hade i dag fått på sig korgossarnas vita skjortor — vinden slet i dem; de gingo en hel flock och höllo fanan; några måste hålla tag i duken, för att vinden inte skulle slita sönder den, medan tåget, framåtlutat, stretade nedför backen mot vädret. Men över stormens dån ljödo då och då några toner av Sira Eiriks skallande röst, under det han kämpade sig fram och sjöng:
Venite: revertamur ad Dominum; quia ipse cepit & sanabit nos: percutiet & curabit nos, & vivemus in conspectu ejus. Sciemus sequemurque, ut cognoscamus Dominum. Alleluia.[1]
Kristin stannade, hon som alla de andra kvinnorna, när processionen kom till det ställe där vattnet hade översvämmat vägen; men de vitklädda unga gossarna, djäknarna och prästerna voro redan uppe på bron, och männen följde efter nästan allesamman — vattnet nådde dem till knät.
Bron skakade och skalv, och nu varseblevo kvinnorna att norrifrån kom ett helt hus drivande nedåt mot bron. Runt och runt virvlades det av strömdraget, medan det fördes nedåt; det var halvt sönderbräckt, och timmerstockarna hade skilt på sig, men ännu hängde det ihop. Hustrun från Ulvsvolden tryckte sig intill Kristin Lavransdotter och jämrade sig högt — hennes mans två halvvuxna bröder voro bland korgossarna. Kristin ropade utan ord till Jungfru Maria och såg spänt mot skaran mitt på bron, där hon kunde urskilja Nåkkves vitklädda gestalt bland männen som höllo fanan. Nästan drunknad i larmet trodde kvinnorna sig ännu kunna urskilja Sira Eiriks röst som sjöng.
Prästen stannade på brovalvets krön och lyfte korset högt, då huset törnade emot. Bron skakade och gav efter — för folket på båda stränderna såg det ut som om den föll undan litet mot söder. Så gick tåget vidare, försvann bakom brons kullriga rygg syntes igen på andra stranden. Husvraket hade trasslat in sig i bråten av annat drivgods, som fastnat i brons nedre stockar.
Så, plötsligt som ett järtecken, silade silverglänsande ljus fram ur de vinddrivna skymassorna — den svällda strömmen blev mattblank som smält bly så långt man kunde se. Moln och dimma brusto sönder — solen bröt sig igenom, och när processionen kom tillbaka över bron igen, gnistrade strålarna på korset, på prästen
- ↑ »Kommen, låtom oss vända om till Herren, ty han har sargat oss, han skall ock hela oss. Han har slagit oss, han skall ock förbinda oss. Så låtom oss lära känna Herren, ja, låtom oss fara efter att lära känna honom.» Hosea 6:1, 3.
672
