Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/685

Den här sidan har korrekturlästs

vore ett barn, hon också, som han smågnabbades med och skämde bort. Nu visste han ej längre hurudan han skulle vara mot henne.

Därför visste han ej heller hur han skulle uppta det, då hon en kväll sade till honom att hon skulle få ett barn igen.

»Du är väl icke så särdeles glad åt det, du», sade han till sist och strök hennes hand.

»Du är nu väl glad, hoppas jag?» Ramborg smög sig närmare honom, hon tycktes mitt emellan gråt och skratt, och han log litet förlägen, då han drog henne till sig.

»Jag skall vara rimlig denna gången, Simon, och icke skepa mig så som förut. Men du skall bli kvar hos mig, hör du — om alla dina svågrar och bröder fördes bundna i en rad till galgen, så får du icke draga dina färde från mig för det!»

Simon log sorgset:

»Varthän skulle jag fara, Ramborg min —? Geirmund, den arme stackaren lär väl icke blanda sig i någon högmålssak — och han är väl den ende av mina svågrar och fränder som jag icke har kommit i träta med ännu —»

»Åh—», Ramborg drog på munnen hon också, medan tårarna runno. »Den ovänskapen er emellan har ej längre varaktighet än tills de behöva en handräckning och du tänker du kan giva den. Jag känner dig väl nu, husbonden min —»


Fjorton dagar därefter var det som Gyrd Andresson helt oväntat kom gården. Dyfrinsriddaren hade bara en enda sven med sig i följe.

Mötet mellan bröderna gestaltade sig så att de icke bytte många ord. Herr Gyrd lät förstå att han ju icke hade sett sin syster och svåger på Kruke under alla dessa år, och därför hade han nu äntligen kommit sig för att fara och hälsa på dem; och då han väl var i dalen, så tyckte Sigrid att han måste då också gästa på Formo, »ja, då tänkte jag, broder, att du är väl icke mera vred på mig än att du vill unna mig och min sven mat och husrum tills i morgon».

»Det kan du väl veta», sade Simon. Han stod och såg ned, mörkröd i ansiktet, »Det var — vänligt av dig, Gyrd, att du ville komma till mig.»

Bröderna drevo omkring tillsamman ute, sedan de hade ätit. Säden började gulna här i de sluttningar nedåt älven som voro vända mot solen. Det var så vackert väder — Lågen blänkte nog så stillsam nu med små vita glimtar nere i alskogen. Stolta, glänsande skyar drogo över sommarhimlen — solskenet fyllde hela dalbäckenet, och fjället mitt emot låg så ljust blått och grönt i ett värmedis och farande skuggor av skyarna.

Inne från hagen bakom dem dunkade det, när hästarna trampade på den torra marken — flocken kom sopande rätt igenom

677