»Jag undrade om du menade, du ville hellre varit gift med mig än den andre —»
»Det ville jag väl nog», säger hon tyst. »Med dig är jag mera bekant —»
Arne slog armarna om henne, så att han lyfte hennes fötter från marken. Han kysste hennes ansikte många gånger, men så satte han ned henne igen:
»Gud hjälpe oss, Kristin, ett sådant barn du är!»
Hon stod och hängde med huvudet, men höll sina händer på hans axlar. Han grep uppåt om hennes handleder och tryckte dem:
»Jag ser att det är så, käraste min, att du förstår icke hur mitt hjärta svider, för det jag skall mista dig! Kristin, vi ha ju vuxit upp tillsammans som två äpplen på en gren, jag höll av dig, innan jag fattade att en dag skulle en annan komma och bryta dig loss från mig. Så sant Gud led döden för oss alla — jag förstår ej huru jag skall kunna bli glad mera här i världen efter denna dagen —»
Kristin grät bittert och lyfte sitt ansikte, så att han kunde kyssa henne.
»Tala ej så Arne min», bad hon och smekte honom.
»Kristin», sade Arne lågmält och tog henne åter i sina armar.
»Kan du icke tänka dig att du bad din far — Lavrans är en så god man, så han skulle icke tvinga dig mot din vilja — att du bad honom att få vänta några år — ingen vet huru lyckan kan vända sig för mig — vi äro så unga bägge två —»
»Jag får nog göra som de vilja hemma», grät hon.
Nu fick gråten makt med Arne också.
»Du förstår nog icke du, Kristin, hur kär jag har dig!» Han gömde ansiktet vid hennes skuldra. »Gjorde du det, och höll du av mig, så gick du nog till Lavrans och bad kärliga —»
»Det kan jag icke», snyftade mön, »jag kunde nog aldrig få någon man så kär att jag ville göra mina föräldrar emot för hans skull.» Hon trevade med händerna efter hans ansikte under yllehuvan och den tunga stålhatten. »Gråt icke så, Arne, min käraste vän —»
»Denna skall du nu ha», sade han om en stund och gav henne en liten sölja, »och tänk stundom på mig, för jag glömmer aldrig dig och sorgen min —»
Det var nästan alldeles mörkt, när Kristin och Arne sagt
varandra ett sista farväl. Hon stod och såg efter honom, då han till
slut red bort. Det lyste gult från en rämna mellan skyarna, och
det ljuset speglade sig i deras fotspår, där de gått och stått i
snöslasket på vägen — det såg så kallt och sorgligt ut, tyckte hon.
Hon grov fram bröstlinet och torkade sitt förgråtna anlete,
vände om och gick hemåt.
