Simon häftigt. »Du har ord om dig att vara den bästa närkvinna — och hon är din syster — och I två ären husfruar på de två största gårdarna här norrut i bygden.»
»Det har nu icke kommit så få barn till världen på storgårdarna här de sista åren, och jag har ännu icke varit ombedd att komma. Det är icke längre så, Simon, att det icke hålles för höviskt skick såvida ej Jörundgårdshustrun är med.» Hon såg att han blev mycket ledsen över hennes ord, och då sade hon: »Hälsa Ramborg att jag skall fara till henne och hjälpa henne, när tiden är inne — men till julgillet kan jag icke komma, Simon.»
Men åttondedag jul mötte hon Simon, när han kom till mässan utan Ramborg. Nej, hon mådde bra, sade han, men hon skulle vila och samla krafter, ty i morgon for han söderut till Dyfrin med henne och barnen — det var sådant fint slädföre, och då Gyrd hade bett dem och Ramborg hade sådan lust att fara, så —.
IV.
Dagen efter Pålsmässan red Simon Darre norrut över Mjösen, följd av två svenner. Det hade blivit stark frost, men han tyckte ej han kunde stanna hemifrån längre; slädföljet fick komma efter, så snart kölden gav med sig litet.
I Hamar träffade han en vän, Vigleik Pålsson från Fagaberg, och de redo vidare i varandras sällskap. När de kommo till Hamar litle, rastade de en stund i en gård där det var ölutskänkning. Medan de sutto och drucko, röko några fulla pälshandlare i luven på varandra inne i stugan; till slut steg Simon upp, gick emellan och skilde dem åt, men härvid fick han ett knivstyng i högra underarmen. Det var ej stort mer än en rispa, så han brydde sig inte om det, men krogkvinnan ville nödvändigt få binda en trasa omkring.
Han red hem med Vigleik och låg hos honom under natten. Männen delade säng, och fram på morgonsidan vaknade Simon av att den andre bråkade i sömnen. Flera gånger ropade Vigleik hans namn, och då väckte Simon honom och frågade vad som felades honom.
Vigleik kunde ej riktigt minnas sin dröm. »Men faslig var den, och du var med i den. Ett minns jag — Simon Reidarsson stod här i stugan och bad dig gå ut med honom — jag såg honom så livs levande, jag kunde ha räknat var fräkna i hans ansikte.»
»Den drömmen ville jag du kunde sälja åt mig», sade Simon, halvt på skämt och halvt på allvar. Simon Reidarsson var hans farbrors son, och de hade varit goda vänner under pojkåren; den andre Simon hade dött i tretton-årsåldern.
Då männen på morgonen skulle sätta sig till bords, såg Vigleik att Simon inte hade knäppt igen tröjärmen över högra handleden.
682
