na, Simon Reidarsson och han, hade metdon och gäddljuster med sig — de skulle ned till sjön, som låg mörkgrå med uppluckrad, töande is, för att fiska vid mynningen till dess avloppså. — Den döde brödrungen gick vid hans sida; han såg lekkamratens krullhår, som stack fram under mössan, rödaktigt i vårsolen, kunde urskilja var fräkna i pojkens ansikte. Den andre Simon sköt ut underläppen litet och blåste — ph, ph — när han tyckte hans namne pratade dumheter. De hoppade över rännilar, skuttade från tuva till tuva över snövattnet som genomträngde gräsvallen. Det växte mossa på bottnen — det svällde och reste sig så friskt grönt nere i vattnet.
Han var visserligen vid sans — hela tiden såg han ridvägen, backe upp och backe ned genom skog, över vita marker i glittrande månsken, såg de sovande husklungorna under översnöade tak kasta skuggor utåt gärdena, så dimbandet över älven i daldjupet — och visste att det var Jon som red strax bakom honom och kom fram jämsides med honom, när de voro ute på öppna gläntor — men ändå kom han att säga Simon till mannen flera gånger. Han visste att det var galet men kunde ej låta bli, fast han såg att svennerna blevo kusliga till mods.
»Vi få laga att vi hinna till munkarna i Roaldstad i natt, karlar», sade han en gång då det klarnade litet för honom.
Svennerna ville övertala honom att avstå — de borde väl hellre se till att komma inomhus med det snaraste, de nämnde närmaste prästboställe. Men husbonden höll fast vid sin mening.
»Det kostar på hästarna det, Simon —», de två svennerna tittade i mjugg på varandra.
Men Simon skrattade litet. De fingo orka det för en gångs skull. Han tänkte på de tröttsamma milen. Smärtan jagade genom hela hans kropp, när han stötte i sadeln. Men hem ville han. Ty — nu visste han att han var »feg» —.[1]
Fast han frös in i hjärteroten och omväxlande kände brännande hetta i vinternatten, så kände han samtidigt den ljumma vårsolen i beteshagen därhemma, och den döda gossen och han gingo och gingo mot aldungarna.
Under korta ögonblick vek synvillan, och hans huvud blev klart, det bara värkte så förfärligt. Han bad en av svennerna skära upp ärmen över den sjuka armen. Han bleknade, och svetten silade ned över hans ansikte, då Jon Dolk varsamt sprättade upp tröjan och skjortan från handlinningen till axeln, medan han själv stödde den svullna lemmen med vänster hand. Det lättade litet en stund.
Männen rådslogo efteråt — från Roaldstad fingo de visst se till att få ett bud sänt söderut till Dyfrin. Men Simon kom med invändningar. Inte ville han oroa sin hustru med ett sådant bud, då
- ↑ Bestämd att dö inom kort.
684
