råda den för henne. Det kunde omöjligen göra henne mer tung till sinnes. Han ville säga henne det, innan han dog — en endaste gång: Jag har älskat dig alla dessa år —.
Febern tilltog på nytt. Och det gjorde ont i vänstra armen —. »Du måste försöka om du kan få sova igen, Simon. Kanske du nu fort blir bättre», sade hon sakta.
»Jag har sovit mycket i natt —.» Han började tala om sina barn igen — de tre han hade och höll så innerligt av — och det ofödda. Så tystnade han — smärtorna kommo tillbaka med sådan styrka. »Lägg dig litet nu, Kristin. Jon kan väl sitta uppe en stund, om du tycker det är nödvändigt att någon vakar.»
Om morgonen, då hon lösgjorde förbandet, såg Simon lugnt upp
hennes förtvivlade ansikte: Åh nej, Kristin, det var redan för
mycken värk och orenlighet i armen — frost hade jag också fått i
den, innan jag kom i din vård. Jag sade det ju, mig kan du icke
hela. Var nu icke sorgsen för detta, Kristin!»
»Du skulle icke färdats hela den långa vägen», sade hon matt.
»Ingen man lever längre än det är skickat för honom», svarade Simon som förut. »Jag ville hem — det är ett och annat att tala om — hur det skall ordnas efter mig.»
Han log litet:
»Alla eldar brinna ut omsider.»
Kristin såg på honom med tårblanka ögon. Alltid hade han haft så många ordstäv på läpparna. Hon såg ned i hans rödflammiga anikte. De tunga kinderna hade liksom sjunkit in, vecken under hakan lågo i djupa lager. Ögonen voro både slöa och glänsande på samma gång — så var det som om tankar och reda återvänt i dem, han såg upp på henne med den fasta, forskande blick som oftast funnits i de små stålgrå och skarpa ögonen.
När det blev full dager i rummet, såg Kristin att Simon blivit vass kring näsan — en strimma av vitt drog sig nedåt mot mungipan på vardera sidan.
Hon gick bort till den lilla glasrutan och stod där och sväljde gråten. Det glittrade och lyste gyllengrönt i det isade fönstrets tjocka beläggning, Därute var det nog en lika vacker vinterdag som det varit hela veckan —
— Det var dödstecknet, visste hon —.
Hon kom tillbaka, smög handen in under täcket — han var svullen kring fotlederna, uppåt benet.
»Vill du — vill du att vi skicka bud efter Sira Eirik nu?» sade hon sakta.
»Ja, i kväll», svarade Simon.
Han måste tala om det, innan han biktade och tog nattvarden. Efteråt fick han försöka vända sin håg åt annat.
»Underligt är det att det blir visst du som skall sköta om mitt
