illa tjänta med att ha kung tillsammans med svenskarna och att sonen efter Knut Porse var det sannolikt annan malm i än i denne smekern — hade vi kunnat få junker Håkon till oss i hans späda år. Många stodo bakom Erlend den gången och drogo i repet med honom — de släppte och kröpo undan och gömde sig, när saken röjdes — så gjorde mina egna bröder och många andra, som nu heta goda riddare och svenner av vapen. Erlend ensam måste stupa —. Och den gången, Kristin, visade din husbonde att han var en duktig och modig karl — han må nu ha betett sig både si och så, dessförinnan och därefter —»
Kristin satt stilla och darrande.
»Jag menar, Kristin — är det för denna saks skull du sagt din man bittra ord, så får du svälja dem igen. Du skulle väl kunna det du, Kristin — en gång höll du enrådigt fast vid Erlend — tålde ej att höra ett sant ord om hans beteende mot dig, då han handlade så att jag kunde aldrig trott en hederlig man, än mindre en högättad herre och kurteis hirdman —. Minns du hur jag överraskade er i Oslo? Det kunde du förlåta Erlend, både då och sedan dess —»
Kristin svarade lågmält:
»Jag hade kastat min lott med hans då — vad skulle det blivit av mig efter det, om jag skilt min sak från Erlends?»
»Se på mig, Kristin, sade Simon Darre, »och säg mig sanningen. Hade jag hållit på din fars givna ord — valt att taga dig, sådan du var — om jag hade sagt dig att aldrig skulle du bli påmint av mig om din skam, men lösa dig ville jag icke — vad hade du gjort då?»
»Jag vet icke.»
Simon skrattade hårt:
»Om jag hade tilltvungit mig att få dricka bröllop med dig — godvilligt hade du visst näppeligen tagit mig i dina armar, Kristin, min fagra —»
Nu hade hon blivit vit i ansiktet. Hon satt och såg ned och svarade ej. Han log som förut:
»Jag tror du icke tagit mot mig alltför milt, när jag steg i brudsäng till dig —»
»Jag tänker jag hade tagit kniv med mig i sängen», viskade hon halvkvävt.
»Jag hör du känner visan om Knut i Borg» — Simon log bistert. »Att sådant händer bland folk har jag aldrig hört. Men Gud vet om icke du hade gjort det du!»
Litet efteråt sade han igen:
»Det är då ohört också bland kristna människor att äkta makar skiljas efter eget tycke, så som I haven gjort — utan laglig orsak och biskopens samtycke. Blygens I icke — allt trådden I ned, allt bjöden I strid för att få komma samman; den tid Erlend var i livsfara tänkte du icke på annat än hans räddning, och han tänkte mycket mera på dig än på sina sju söner och på sitt namn och sin
