Hon var våt och kall och gick fort. Om en stund hörde hon att det kom en människa på vägen bakom henne. Hon blev litet rädd; det kunde ju tänkas att det for främmande folk, här på stora färdevägen, till och med en sådan kväll som denna, och hon hade en öde sträcka framför sig; där var svarta uren rakt upp på ena sidan, men på den andra stupade det brant, och det var furuskog ända ned till den blygrå älven på dalbottnen. Hon blev därför glad, när den som kom efter ropade hennes namn; hon stannade och väntade.
Den kommande var en lång, smal man i mörk dräkt med ljusare ärmar — då han kom närmare, såg hon, att han var prästklädd och bar en tom skräppa på ryggen. Hon kände nu igen Bentein, prästsonen, som de kallade honom — Sira Eiriks dotterson. Hon märkte strax att han var mycket drucken.
»Ja, den ene far, och den andre kommer», sade: han och skrattade, när de hälsat på varandra. »Jag mötte Arne från Brekken just nyss — jag ser du går och gråter. Nu kunde du väl le litet, för att jag är hemkommen — vi ha ju varit vänner alltifrån barnsben, vi ock.»
»Det är dåligt byte att få dig till bygden i stället», sade Kristin tvärt. Hon hade aldrig kunnat lida Bentein. »Det töra flera mena, är jag rädd. Din morfar gick och gladde sig åt att du kommit på så god väg nere i Oslo.»
»Åja», sade Bentein och skrockade och fnittrade. »Ja, jag hade kommit in på en god väg, menar du? Som ett svin i en veteåker hade jag det, Kristin — och ändan blev densamma, jag blev jagad dädan med buller och gny och käpps hugg. Jaja, det är icke stor fröjd han har av sin avkomma, morfadern min, — Det var värst så fort du går!»
»Jag fryser», sade Kristin kort.
»Än jag då!» säger prästen. »Jag har icke mer kläder på mig än du här ser — kåpan måste jag sälja för öl och mat i Hamar Litle. Du månde väl ännu ha värme i kroppen efter avskedet från Arne du — jag menar du får låta mig gå under pälsen med dig —» och han grep i hennes kappa, slog den om sin axel och tryckte sin våta arm runt hennes liv.
Kristin blev så häpen över hans fräckhet, att det dröjde ett ögonblick innan hon riktigt fattade — så ville hon slita sig lös, men han hade tag i hennes kappa, och den var hopfäst med en stark silverhäkta. Bentein fick armarna om henne igen, ville kyssa henne och kom vid hennes haka med sin mun. Hon försökte slåss, men han höll om hennes överarmar.
»Jag tror du har mist vettet», väste hon, medan hon stretade mot, »djärvs du hantera mig som jag vore en — du skall ångra detta bitterliga i morgon, din usling —»
»Åh, i morgon är du icke så dum», säger Bentein och sätter
62
