egendom. Men så snart I kunnen äga varandra i trygg ro, så förmån I icke hålla sämja och fred — ofred och missnöje rådde mellan eder på Husaby också, det såg jag själv, Kristin —
— Jag säger dig, för dina söners skull måste du söka förlikning med din make. Har du den minsta orätten, så är det väl också lättare för dig att bjuda Erlend handen», sade han mildare.
»Det är lättare för dig än för Erlend Nikulausson, där han sitter uppe på Haugen i armod», sade Simon omigen.
»Det är icke lätt för mig», viskade hon. »Jag tycker, jag har då visat att något kan jag göra för mina barn. — Jag har stritt och stritt för dem —»
»Det är sant», sade Simon. Så frågade han: »Minns du den dag vi möttes på vägen till Nidaros? Du satt i gräset och gav Nåkkve di —»
Kristin nickade.
»Kunde du gjort det för barnet vid ditt bröst som min syster gjorde för sin son — lämnat honom från dig till dem som bättre förmådde sörja för honom?»
Kristin skakade på huvudet.
»Men be hans far glömma vad du kan ha sagt till honom i vrede — tänker du att du kan göra det för honom och sex fagra söner till — säga till din man att de unga svennerna tarva att han vänder tillbaka till dem och sin gård —?»
»Jag skall göra som du vill, Simon», sade Kristin sakta. »I hårda ordalag har du sagt mig detta», tillade hon efteråt. »Förr också har du tillrättavisat mig strängare än någon annan lekman —»
»Ja, men nu kan jag lova dig, det skall bli sista gången» — hans röst fick den muntert retsamma klangen från fordom. »Nej, gråt då icke så, Kristin — men kom ihåg, syster min, att detta har du lovat en döende man.» Än en gång kom den gamla okynniga glimten i hans ögon:
»Du vet, Kristin — det har hänt mig förr att jag fått röna att du icke var att lita på!
Var stilla nu, kära», bad han litet efteråt, då han legat och hört på hennes brutna, bittra gråt: »Jag minns att du varit oss en god, trofast syster, det kan du väl veta. Vänner blevo vi likväl till sist, Kristin min —»
Fram mot kvällen bad han att de skulle hämta präst åt honom. Sira Eirik kom, skriftade honom, gav honom hostian och sista smörjelsen. Han tog avsked. av sitt tjänstfolk och Erlendssönerna, de fem som voro hemma — Nåkkve hade Kristin skickat till Kruke —; Simon hade bett att få se Kristins barn och säga dem farväl.
Kristin vakade också denna natt över den döende. Fram på morgonsidan slumrade hon till ett ögonblick. Hon vaknade av ett underligt ljud — Simon låg och jämrade sig sakta och svagt. Det grep henne så våldsamt, när hon hörde det — att han jämrade, stilla och
692
