bittert som ett utpinat, övergivet barn, nu då han väl trodde att ingen skulle höra det. Hon böjde sig ned och kysste honom många gånger på ansiktet. Hon kände att det redan luktade kväljande och dött av hans andedräkt och av hans kropp. Men när dagen grydde, såg hon att hans ögon voro lika levande klara och fasta.
Han led fruktansvärda plågor, märkte hon, då Jon och hon lyfte honom i ett lakan, medan hon bäddade om hans säng och gjorde den så mjuk och god hon kunde. Mat hade han inte velat ha på ett dygn nu, men han var mycket törstig.
När hon lagt honom till rätta, bad han att hon skulle göra korstecken över honom: »nu kan jag icke röra vänstra armen heller.»
— Men när vi signa oss med korsmärket, oss eller något som vi vilja beskärma med korset, då skola vi komma ihåg varför korset blev helgat och vad det betyder och minnas att genom Drottens pina och död fick detta tecken ära och kraft —
Simon mindes att detta hade han en gång hört någon läsa upp. Han hade dock icke brukat tänka mycket, när han slog kors för bröstet eller korsmärkte sina hus och ägodelar, — Han kände sig föga beredd och illa utrustad för att bryta upp från denna världen — fick trösta sig med att han gjort sig redo, så gott det nu var tid till, med skriftermål och det sista sakramentet, som han mottagit. Ramborg — men hon var nu så ung, kanske blev hon mycket lyckligare med en annan man. Hans barn, Gud fick ta dem i sitt hägn — och Gyrd skulle sörja trofast och förståndigt för deras välfärd. Och så måste han förtrösta på Gud, som dömer en människa icke efter hennes förtjänst, utan efter sin nåd.
Längre fram på dagen kommo Sigrid Andresdotter och Geirmund av Kruke. Simon ville då att Kristin skulle gå ut och vila, nu då hon vakat och vårdat honom så länge. »Och jag blir nu snart pinsam att vara hos», sade han och log litet. Då brast hon i högljudda snyftningar ett ögonblick — så lutade hon sig ned och kysste åter den eländiga kroppshydda som redan begynt upplösas.
Simon låg stilla och väntade. Febern och plågorna voro nu mycket mindre starka. Han låg och tänkte att mycket länge kunde det nu väl icke dröja, tills han blev befriad.
Han förundrade sig själv över att han talat till Kristin så som han gjort. Det var icke vad han ämnat säga henne. Men han hade ej kunnat tala annorlunda. Stundtals var han nästan förargad över det.
Men nu måste väl kallbranden snart nå ända in till hjärtat. Mannens hjärta är det som först kvicknar och det som sist blir stilla inom honom. Men nu måste det väl snart bli stilla i honom —
Om kvällen låg han i yrsel. Ett par gånger stönade han högt i
vånda, så att det var förfärligt att höra. Men dessemellan låg han
och log stilla och nämnde sitt eget namn, trodde Kristin — men
Sigrid, som satt lutad över honom, viskade åt henne att han talade
