visst om en gosse, deras syskonbarn, som han varit så god vän med i barndomen. Vid midnattstid fick han ro och tycktes sova. Då lyckades Sigrid övertala Kristin att lägga sig litet på den andra sängen i samma rum.
Hon vaknade av oro i rummet — det var kort före gryningen — då hörde hon att dödskampen hade börjat. Simon hade mist talförmågan, men ännu kände han igen henne, det kunde hon se på hans ögon. Så var det som om en stålklinga bräckts inne i dem — de välvde sig inåt under ögonlocken. Men ännu låg han en stund vid liv och rosslade. Prästen hade kommit, han läste bönerna för döende, och de två kvinnorna sutta vid sängen, och allt husfolket var inne, En stund före middagstimmen drog han äntligen sitt sista andetag.
Dagen efter kom Gyrd Darre ridande in på Formotunet. Han hade sprängt en häst under vägen. Nere på Breidin hade han redan fått underrättelse om sin brors död, så att han till en början visade nog så stor fattning. Men då systern gråtande kastade sig om hans hals, slöt han henne intill sig och började själv gråta som ett barn.
Ramborg Lavransdotter låg på Dyfrin med en nyfödd son, berättade han. När Gaute Erlendsson kom med budet, hade hon strax ropat högt att hon visste att detta blev Simons död. Så föll hon omkull på golvet i kramp. Barnet hade kommit sex veckor för tidigt, men de hoppades ju att det skulle kunna bli vid liv.
Det hölls ett ståtligt gravöl efter Simon Andresson, och han blev jordad alldeles invid koret utanför Olavskyrkan. Folk i bygden tyckte om att han valt sitt viloläger där. Den gamla Formoätten, som utdog på manssidan med Simon Sämundsson, hade varit mäktig och framstående; Astrid Simonsdotter hade blivit rikt gift, hennes söner buro riddarnamn och sutto i konungens råd, men de besökte sällan sin mödernegård. När hennes sonson bosatte sig på gården, tyckte folk det var nästan som om den gamla släkten återuppstått; snart glömde man bort att räkna Simon Andresson som en hit inflyttad utsocknes, och man sörjde mycket över att han måste dö så ung, ty han blev endast två och fyrtio vintrar gammal
V.
Vecka efter vecka gick, och Kristin beredde sig i sitt hjärta på att framföra den dödes hälning till Erlend. Göra det skulle hon nog — men det föll sig svårt för henne. Under tiden var det så mycket som skulle uträttas hemma vid gården. Hon gick och dagtingade med sig själv om uppskov —.
Vid Vitsöndagstiden kom Ramborg Lavransdotter till Formo. Barnen hade hon lämnat kvar på Dyfrin. De mådde bra, svarade hon, när Kristin frågade efter dem. De två flickorna hade gråtit
694
