bittert och sörjde sin far. Andres var för liten att förstå något. Den minste, Simon Simonsson, frodades, och de hoppades han skulle växa sig stor och stark.
Ramborg kom till kyrkan och mannens grav ett par gånger; eljest lämnade hon icke sin gård. Men Kristin for söderut till henne, så ofta hon kunde. Hon önskade nu innerligt att hon känt sin unga syster bättre. Änkan såg så barnslig ut i sin sorgdräkt — späd och outvecklad syntes hennes gestalt i den tunga, mörkblå klänningen, det lilla trekantiga ansiktet var gult och magert innanför linnebindlarna under det svarta ylledoket, som föll i stela veck från hjässan nästan ned till klänningsfållen. Och hon hade mörka ringar under de stora ögonen, där pupillerna nu alltid stirrade kolsvarta och uppspärrade.
Under höanden var det en veckas tid som Kristin var hindrad att besöka sin syster. Av slåtterfolket hörde hon att där var en gäst på Formo hos Ramborg — Jammælt Halvardsson. Kristin kom ihåg att Simon hade nämnt den mannen; han ägde en mycket stor gård inte långt från Dyfrin, och han och Simon hade varit vänner alltifrån barnsben.
När skörden pågått en vecka, blev det regnväder; Kristin red då ned till systern. Kristin satt och talade om det dåliga vädret och om höet, frågade hur det gick här på Formo — då säger Ramborg med ens:
»Jon får nu styra med det här — jag far söderut om några dagar, Kristin.»
»Ja, du längtar väl efter dina barn, stackare», svarade Kristin.
Ramborg reste sig upp och gick av och an.
»Du skall få veta något, som kommer att förundra dig», sade den unga om en stund: »Du och dina söner bli snart bjudna på fästningsöl till Dyfrin. Jag gav Jammælt mitt ja-ord, innan han for härifrån, och Gyrd vill fästa bort mig.»
Kristin satt tyst. Systern stod och stirrade oavvänt på henne, svartögd och blek. Till sist svarade den äldsta:
»Det blir icke så länge du kommer att sitta som änka efter Simon, förstår jag. — Jag trodde du sörjde honom så bittert. — Men du råder ju över dig själv nu —»
Ramborg svarade ej, då frågade Kristin om en stund:
»Gyrd Darre vet det, att du vill gifta om dig så snart?»
»Ja.» Ramborg gick åter fram och tillbaka. »Helga tillråder det — Jammælt är rik.» Hon skrattade. »Och Gyrd är nog en så klok man att han för länge sedan märkt hur olyckligt vi levde samman, Simon och jag.»
»Vad är det du säger! — Ingen annan har väl märkt att I levden olyckligt», sade hon litet efteråt. »Jag vet då icke att någon sett annat än ömhet och välvilja er emellan. Simon fogade sig efter din önskan i smått och stort, lät dig få allt vad du ville, alltid tänkte
