han på din ungdom och bar omsorg om att du skulle få njuta den och skonas för slit och möda. Sina barn älskade han och visade dig var dag att han var dig tacksam, för att du fött honom dessa två —»
Ramborg smålog hånfullt.
Kristin svarade häftigt:
»Ja, är det så att du har någon orsak till att tycka att I levden olyckligt, så bar visst icke Simon skulden för det —»
»Nej», sade Ramborg. »Jag skall bära skulden — om icke du törs.»
Kristin satt handfallen.
»Jag tror ej du vet vad du själv säger, syster», sade hon till slut.
»Jo», svarade Ramborg. »Men jag tror nog du icke vet det. Så litet har du tänkt på Simon, så jag tror visst att detta är nytt för dig. Du tyckte han var god nog att taga din tillflykt till, när du behövde en hjälpare som gärna burit glödande järn för din skull — aldrig hade du så många tankar att kasta bort åt det håll där Simon Andresson stod att du sporde vad det kostade honom —. Jag fick njuta min ungdom, ja — glad och blid lyfte Simon mig i sadeln och sände mig från sig till gästabud och gamman, lika glad och blid tog han emot mig, när jag kom hem — han klappade mig, som han klappade sin hund och sin häst — han saknade mig ej, när jag var ute och färdades —.»
Kristin hade rest sig — hon stod stilla framme vid bordet. Ramborg vred sina händer, så att det knakade i lederna, gick och gick på golvet:
»Jammælt —», sade hon litet lugnare. »— Jag har förstått — för år och dag sedan — vad han tänkt om mig. Det såg jag redan, när hans hustru levde. Icke för att han vet att han har röjt sig i ord eller beteende — tro icke det! Han sörjde Simon så djupt själv — kom till mig titt och ofta och skulle trösta mig — det är sant, det! Det var Helga som sade till oss båda att hon tyckte nu kunde det vara lämpligt, om vi —
— Och jag vet då icke vad jag skulle vänta på. Aldrig blir jag vare sig mer eller mindre tröstad än jag nu är — Nu lyster det mig att pröva hur det är att leva med en man som har tegat och tänkt på mig i år och dag. Jag vet alltför väl hur det är att leva med en som går och tiger och tänker på en annan —»
Kristin stod som förut. Ramborg stannade framför henne gnistrande av vrede:
»Du vet att det är sant, vad jag sagt!»
Kristin gick ut ur rummet, stilla, med böjt huvud. Medan hon stod i regnvädret ute på tunet och väntade på att svennen skulle leda fram hennes häst, kom Ramborg i dörren — hon stirrade på den äldre systern med svarta, hatfyllda ögon.
696
