när hon kom upp över den sista kröken i backen. Solen förgyllde de små grå husen, som kastade långa skuggor utåt tunet. Säden höll just på att gå i ax häruppe — den stod vacker på de små tegarna, glänste och böljade för vinden. I alla stenrös och uppe på bergsknallarna rodnade hög, vajande epilobium i blomning, och däribland stod höet i volmar. Men det fanns ej tecken till liv på gården — ingen hund mötte och varskodde.
Kristin sadlade av sin häst och ledde den till vattenhon. Hon hade ej lust att släppa den lös häruppe — därför drog hon den efter sig till stallet. Solen lyste in genom ett stort hål i taket — torven hängde i flak ned mellan bjälkarna. Och det syntes ej spår av att någon häst stått här på aldrig så länge. Kristin skötte om djuret och begav sig ut på tunet igen.
Hon tittade in i ladugården. Där var mörkt och tomt. — Hon kände på lukten att den måtte stått tom länge.
Några hudar av vilt voro spända till torkning på stugväggen — en svärm spyflugor surrade upp, då hon kom i närheten. Vid nordgaveln hade det skottats upp mull och torv bretts över, så att timmerväggen var dold ända upp. Det hade han väl gjort för värmes skull.
Hon väntade sig ej annat än att stugan skulle vara låst, men dörren gick upp, när hon tog i klinkan. Erlend hade inte ens reglat sitt hus.
En outhärdligt tjock luft slog emot henne, när hon steg in — en frän och stark lukt av hudar och av stall. Det första, som överväldigade henne, då hon stod i hans stuga, var blödande ånger och medlidande. Denna bostad tycktes henne mest likna ett ide —.
Åh ja, ja, ja, Simon — du hade rätt!
Liten var ju stugan, men den hade varit fin och snyggt hållen. Eldstaden hade till och med blivit murad ända upp, så att det inte skulle stå rök i rummet som i höganloftshuset därhemma. Men när hon ville öppna spjället för att något avhjälpa den dåliga luften, såg hon att pipan var täppt med några flata stenar. Glasrutan i fönstret ut till svalen var söndrig och hålet tillstoppat med trasor. Och trägolvet, som gick över hela stugan, var så smutsigt, att man knappt kunde se tiljorna. Det fanns ej ett hyende på bänkarna, men vapen, hudar och gamla kläder lågo och slängde; på det nedslaskade bordet summo matrester. Och flugorna surrade överallt.
Hon for ihop — stod och skalv — andlös, med klappande hjärta. I den bortre sängen — i den säng där det hade legat, då hon var här sist — låg något, som var överbrett med en vadmalsväv. Hon visste ej själv vad hon trodde —.
Så bet hon ihop tänderna, tvang sig till att gå bort och lyfta på tygstycket. Det var bara Erlends brynja, hjälm och sköld. De lågo på de nakna sängbrädena, övertäckta,
Hon såg mot den andra sängen. Det var där man funnit Björn
698