och Åshild. Där sov Erlend nu — Hon själv skulle väl ligga där i natt —.
Men hur kunde det ha varit för honom att bo i detta hus, sova här —. Åter drunknade allt annat hon kände i medlidande. Hon gick bort till sängen — den hade nog inte varit bäddad på långliga tider. Höet under läderlakanet var nedlegat, så att det var alldeles hårt. Det var inte annat i den än några fårskinn och ett par vadmalsklädda huvudkuddar, så smutsiga, att det stank av dem. Damm och skräp dråsade ned, när hon tog i sängkläderna. Erlend hade ej bättre läger än en hästvaktare i ett stall.
Erlend, som aldrig kunde få prakt nog omkring sig. Erlend, som skrudade sig i silkesskjorta, sammet och fint pälsverk, bara han kunde finna minsta anledning — som var förargad över att hon lät hans barn gå i hemvävd vadmal i vardagslag och aldrig tyckt om att hon själv ammade dem och själv gick med sina tärnor i hushållet — som en torparhustru, sade han —.
Jesus, men han hade då själv ställt till detta åt sig —.
— Nej, jag skall icke säga ett ord — jag skall svälja allt vad jag sagt, Simon. Du hade rätt — här skall han icke sitta, mina söners far. Jag ska bjuda honom min hand och min mun och be honom om tillgift —.
Det är ej lätt, Simon. Men du hade rätt —. Hon mindes de skarpa grå ögonen — blicken lika fast nästan till slutet. I den eländiga kroppshydda, som redan börjat upplösas, lyste ut ur ögonen hans rena, klara sinnelag, till dess själen kallades hem, som en klinga drages tillbaka. Hon visste att det var som Ramborg sagt. Han hade älskat henne alla dessa år.
Varenda dag under de sista månaderna, nu efter hans död, hade hon måst tänka på honom, och nu tyckte hon att hon vetat det, innan Ramborg talade. Hon hade blivit tvungen att under denna tid åter genomgå varje minne hon hade av honom, så länge som hon känt Simon Darre! Under alla dessa år hade hon burit på falska minnen av honom, som varit hennes fästman; hon hade förvanskat de minnena, så som en oärlig regent förfalskar myntet och blandar oren malm i silvret. När han frigav henne och tog på sig skulden för avtalsbrottet — hon hade då sagt till sig själv, och trott det, att Simon Andresson drog sig undan med förakt, i samma stund han förstod att hon var vanärad. Hon hade glömt att när han löste henne från hennes ord, den dagen i nunnornas örtagård — då trodde han visst icke om henne, att hon var ren och skär. Men även då var han villig att bära skammen för hennes vankelmod och olydnad — krävde endast att hennes far skulle få veta att det ej var han, som velat svika —.
Och det också visste hon nu. När han fått veta det värsta om henne var han färdig att rädda ett sken av heder åt henne i världens ögon. Hade hon kunnat vända sin håg till honom då — då skulle Simon ännu ha tagit henne till hustru framför kyrkdörren, och han hade
