velat försöka leva så tillsammans med henne, att hon aldrig skulle känt av, att han gömde på minnet av hennes skam.
Och så visste hon i alla fall att aldrig hade hon kunnat älska honom. Hon hade aldrig kunnat älska Simon Andresson —. Och ändå — allt hon rasat över att Erlend icke var, det var Simon. Men då var hon väl själv en ömklig kvinna, som beklagade sig —.
Givit utan återvändo till den han älskade, det hade Simon. Det hade hon väl trott att hon gjorde, hon också —.
Men när hon tog emot hans gåvor, tanklöst och tacklöst, så hade han visat ett leende ansikte. Nu förstod hon, att han ofta varit tung till sinnes, medan de voro tillsammans. Sorg visste hon nu att han dolt bakom den underligt oberörda minen — så kastade han ut några munviga skämtord — sköt ifrån sig sorgen, stod redo att värna och hjälpa och giva —.
Hon själv hade rasat och gömt på och ruvat över varje smärta, som tillfogats henne — när hon räckte fram sina gåvor och Erlend icke såg det —.
Här i denna stuga hade hon stått och sagt så djärva ord: »Själv gav jag mig ut på villostig, och aldrig skall jag klaga på Erlend, om det bär utför stupet. Hon hade sagt det till den kvinna, som hon drev i döden för att bereda rum åt sin kärlek.
Kristin kved högt, slog ihop händerna framför bröstet och stod och vaggade. Ja — hon hade sagt så stolt att hon ej skulle klaga på Erlend Nikulausson, om han tröttnade på henne, svek henne, gick ifrån henne också —.
Ja — men hade Erlend gjort det — då tyckte hon att hon kunnat stå vid sitt ord. Om han svikit henne en gång — och det sen varit slut. Men han hade icke svikit — bara sviktat och sviktat och gjort hennes liv till en enda ängslan och osäkerhet — nej, svikit henne hade han aldrig, och givit henne trygghet hade han heller aldrig — och hon såg ingen ända på det: Här stod hon nu för att tigga honom om att komma tillbaka, skänka hennes bägare full var dag med ovisshet och oro, med gäckade utsikter, med längtan och fruktan och hopp, som brast —.
Och hon tyckte hon blivit utsliten av honom. Hon ägde ej ungdom och mod att leva med honom mera — och aldrig blev hon väl så gammal att inte Erlend kunde leka med hennes känslor. Inte så ung, att hon orkade leva med honom, inte så gammal, att hon förmådde ha tålamod med honom. En ömklig kvinna hade hon blivit — hade väl alltid varit det. Simon hade rätt —.
Simon — och far. De hade hållit ut i trofast kärlek till henne, medan hon trampade på dem för denne mans skull, som hon nu själv icke orkade hålla ut med längre —.
Åh Simon, jag vet att du icke önskat hämnd över mig någonsin. Men jag undrar, Simon, om du vet nu i din grav att du nog är hämnad —.
700
