Nej, nu stod hon ej ut, om hon inte tog sig något för. Hon bäddade sängen ordentligt, letade efter en tvaga och en kvast, men sådant tycktes inte finnas i stugan. Hon tittade in i kammaren — nu förstod hon, varför det luktade stall så starkt. Erlend hade gjort i ordning husrum åt hästen där. Men där var sopat och rent. Sadel och seldon, som hängde på väggen, voro välskötta och smorda, revor lagade.
Åter sköljde medlidandet bort alla andra tankar. Hade han Svarten därinne, för att han inte stod ut med att vara alldeles ensam här i huset —?
Kristin hörde, att det gick ute på svalen. Hon gick bort till
glasrutan — den var ogenomskinlig av damm och spindelväv, men
hon trodde sig skymta en kvinna. Hon drog ut trasan och tittade.
En kvinna satte från sig en mjölkflaska och en liten ost därute. Hon
var halvgammal, halt, ful och fattigt klädd. Kristin visste knappt
själv hur mycket lättare hon andades.
Hon städade stugan, så gott hon kunde. Hon fann den inskrift, som Björn Gunnarsson hade satt på en timmerstock på långväggen — den var på latin, så hon kunde ej tyda det hela, men han kallade sig både dominus och miles, och hon läste namnet på hans ättegård i Elves sysslomannaområde, som han miste för Åshild Gautesdotters skull. Bland de fina sniderierna på högsätet var hans sköldemärke med enhörningen och näckrosbladen.
En stund efter tyckte Kristin att hon hörde en häst någonstädes
utanför. Hon gick till förstugan och tittade ut i smyg.
Ned från lövliden ovanför gården kom en hög, svart hingst, spänd för ett vedlass. Erlend gick bredvid och körde. En hund satt uppe på veden, några andra sprungo omkring lasset.
Svarten, kastelanen, lade manken till och drog vedsläden fram över tunets gräsvall. En av hundarna satte skällande i väg över vallen — Erlend, som hade börjat spänna ifrån, märkte nu på alla hundarna att det måste vara något å färde. Han tog sin vedyxa från lasset och gick fram mot stugan —.
Kristin flydde tillbaka in och släppte ned klinkan efter sig. Hon smög sig till ugnsmuren, stod darrande och väntade.
Erlend trädde in med timmeryxan i handen och hundarna tumlande före och efter honom över tröskeln. De funno strax den främmande och skällde med full hals —.
Det första hon såg var blodvågen, som sköljde över hans ansikte, så ungdomligt och rött. Den levande skälvningen kring hans fina, veka mun, de stora ögonen djupt i brynens skugga —.
Hans åsyn gjorde henne andlös. Hon såg nog den orakade skäggstubben på underansiktet, hon såg att hans oordnade hår var stål-
