grått — men färgen som kom och gick på hans kinder i hastig växling, så som då de voro unga — han var så ung och så vacker, det var som om ingenting kunnat få bukt med honom —
Han var eländigt klädd — den blå skjortan var smutsig och trasig; över den bar han ett lädercorsetum, skråmigt och upprispat och med uppslitna snörhål, men som smög sig tätt efter gestalten och mjukt följde dess behagfulla kraftiga rörelser. De åtsittande skinnbyxorna hade en spricka på ena knät och på andra benet hade en söm gått upp baktill. Men ändå hade han aldrig i högre grad än nu sett ut som ättlingen till hövdingar och tignarmän. Så lugnt och vackert han förde sin högväxta, smärta kropp med de breda, litet sluttande axlarna, de långa, fina lemmarna — han stod där och vilade lätt på ena foten, ena handen höll i bältet kring hans smärta midja, den andra med yxan hängde ned längs sidan.
Han hade kallat hundarna till sig, stod och såg på henne, blev röd och blek och sade ingenting. En god stund tego de båda. Äntligen sade mannen, litet osäker i rösten:
»Har du kommit hit du, Kristin?»
»Jag ville ju gärna se hur du hade det», svarade hon.
»Ja, det har du nu sett.» Han kastade en blick kring stugan. »Du ser, jag har det icke så illa här — väl var det, att du råkade komma en dag då här är upprett och fint hos mig —», han varseblev skuggan av ett leende i hennes ansikte. — »Eller kanske du har rett stugan du?» sade han och skrattade lågt.
Erlend ställde från sig yxan och satte sig på ytterbänken med ryggen stödd mot bordet. Med ens blev han allvarsam:
»Du står så — det är väl icke något galet å färde därhemma — på Jörundgård menar jag — med piltarna?»
»Nej.» Nu hade hon tillfälle att framföra sitt ärende: »Våra söner trivas och arta sig väl. Men de längta så efter dig, Erlend. Det var mitt ärende — jag har kommit hit, husbonde, för att bedja dig återvända hem till oss. Vi sakna dig alla —», hon slog ned ögonen.
»Du ser frisk ut, Kristin —», Erlend såg på henne med ett litet leende.
Röd, som om han givit henne en örfil, stod Kristin.
»Det är ej därför —»
»Nej, jag vet att det icke är för att du tycker du är för ung och frisk till att sitta som änka», fortsatte Erlend, då hon avbröt sig. »Icke tror jag det komme något gott av om jag återvände, Kristin», sade han allvarligare. »Under dina händer trives allt på Jörundgård, det vet jag — du har lycka med dina företag. Och jag är väl nöjd, som jag har det.»
»Våra söner trivas icke med det — att vi ej äro förlikta», svarade hon sakta.
»Å-åh —», Erlend drog på det. »De äro så unga, jag tror ej de taga det så tungt att icke de glömma det, när deras tid kommer att
702
