när jag behövde det, sade han lågt. »Och jag tog emot hans hjälp och hans vänskap och förstod icke att han alltid haft svårt för att tåla mig.
Det tycktes mig det månde varit lättare att leva förr i världen, då två sådana sällar som han och jag möttes i envig — gingo holmgång och läto vapenlyckan döma vem som skulle äga den ljusa mön —»
Han tog en gammal kappa från bänken och kastade den över ena armen:
»Kanske du vill ha hundarna inne hos dig i natt?»
Kristin hade rest sig:
»Vart går du, Erlend?»
»Ut i ladan och lägger mig —»
»Nej —!» Erlend stannade, stod där smärt och rak och ung i det svaga röda skenet från de sjunkande glöden i eldstaden. »Jag törs icke ligga ensam här i denna stugan — Jag törs icke —»
»Törs du ligga i mina armar då?» Hon skymtade hans leende i mörkret, sjönk ihop under det. »Är du icke rädd att jag skall krama dig till döds, Kristin —?»
»Jag önskar du ville —.» Hon gick in i hans famn.
När hon vaknade, såg hon på rutan att det måste vara dager ute.
Det låg något tryckande tungt över hennes bröst — Erlend sov med
huvudet på hennes skuldra, han hade lagt ena armen över henne och
höll sin hand om hennes vänstra överarm.
Hon såg på mannens järngråa hår. Hon såg sina egna små, hopsjunkna bröst — ovan och nedanför dem skymtade revbenens högvälvda bågar under hullets tunna täcke. Det kom ett slags fasa över henne, medan minne efter minne från denna natt framträdde. I detta rum — de två vid sin ålder —. Hon kände sig illa till mods, blygseln överväldigade henne, när hon såg de blodsprängda fläckarna på sina tärda morsarmar, på den uttorkade barmen. Häftigt grep hon i fällen och ville täcka över sig —
Erlend vaknade, for upp på armbågen, stirrade henne i ansiktet — hans ögon voro kolsvarta efter sömnen:
»Jag trodde —», han kastade sig ned intill henne igen; det skälvde djupt och vilt genom hela hennes varelse vid jublet och ängslan i hans röst. »Jag trodde jag hade drömt igen —»
Hon öppnade sina läppar mot hans mun och slingrade armarna om hans nacke, Aldrig, aldrig, aldrig hade det varit så ljuvt —.
Framåt eftermiddagen — solskenet var redan gult, skuggorna lågo
långa på det gröna tunet — skulle de hämta vatten ur bäcken.
Erlend bar de två stora spännerna. Kristin gick vid hans sida, ledig, rak
och smärt. Huvudlinet hade glidit ned och låg över hennes axlar,
håret lyste bart och brunt i solen. När hon slöt ögonen och lyfte sitt
