ansikte mot ljuset, hade hon själv en förnimmelse av att hon blivit röd i kinderna och mjuknat i anletsdragen. Var gång hon helt förstulet tittade på Erlend, slog hon överväldigad ned sin blick — då hon såg hur ung han var.
Erlend fick det infallet att han skulle löga sig. Medan han gick litet längre ned, satt Kristin på gräsmattan och lutade ryggen mot en sten. Fjällbäcken porlade och sorlade henne in i halvslummer — då och då, när myggor och andra flygfän snuddade vid hennes hud, öppnade hon ögonen litet och slog bort dem med handen. Därnere bland videbuskarna kring gölen skymtade hon Erlends vita kropp — han stod med foten uppe på en sten och skrubbade sig med grästappar. Hon slöt ögonen och log, ljuvligt matt. Hon var lika vanmäktig inför honom ännu —.
Mannen kom och kastade sig i gräset framför henne — våt i håret, vattenkall på sin röda mun, när han tryckte den in i hennes hand. Han hade rakat sig och letat reda på en bättre skjorta — men mycket präktig var inte heller den. Skrattande tog han sig under armhålan, där den var trasig:
»Du kunde gärna tagit med dig en skjorta åt mig, när du äntligen kom norrut en gång.»
»Jag skall börja sy och sömma skjorta åt dig, strax jag kommer hem, Erlend», svarade hon leende och strök med handen över hans panna. Han grep den:
»Aldrig mera kommer du nu härifrån, Kristin min —»
Hustrun bara log och svarade ej. Erlend hasade sig litet längre bort, som han låg, på magen. Under buskarna, i den fuktiga skuggan växte en klunga små vita stjärnblommor. De voro blå-ådriga på kronbladen som kvinnobröst, mitt i varje blomma satt en liten brunblå knapp. Erlend plockade dem varenda en:
»Du som är så klok i sådant, Kristin, du vet väl namn på dessa?»
»Det är Frigga-örten — nej, Erlend —», hon rodnade och sköt undan hans hand, då han ville stoppa in blommorna vid hennes barm.
Erlend skrattade och bet i det ena efter det andra av de små vita bladen, Så lade han alla blommorna i hennes öppna hand och tryckte ihop hennes fingrar om dem:
»Minns du när vi gingo i örtagården vid Hovins härbärge — och du gav mig en ros?»
Kristin skakade långsamt på huvudet och log litet:
»Nej. Men du tog en ros ur min hand.»
»Och du lät mig taga. Och på samma sätt lät du mig ta dig själv, Kristin — så blid och from som en ros — sedan stack du mig till blods ibland, min ljuva.» Han kastade sig fram i hennes knä och lade sina armar om hennes midja: »I går kväll, Kristin — då gagnade det till ingenting — då fick du icke sitta blid och bida —»
Kristin böjde ned sitt ansikte och gömde det vid hans axel.
706
