på Jörundgård att där satt jag på orätt plats — van var jag hemma i Skaun att gälla för något helt annat bland folk. Till och med den tid — i min ungdom — då ryktet flög om mitt onda leverne och jag var i kyrkans bann — jag var ju Erlend Nikulausson på Husaby likafullt! Så kom den tid, Kristin, då jag fick lyckan att visa folket där nordanfjälls att alldeles vansläktad från mina fäder var jag icke —. Nej säger jag dig! Här på denna lilla gård är jag en fri man — ingen gapar efter mig eller snackar på min rygg. — Hör du, Kristin, min enda kära — bliv hos mig! Aldrig skall du få orsak att ångra det. Här är bättre att bo än det någonsin var på Husaby. Jag vet icke hur det kommer sig, Kristin — jag var aldrig glad eller lätt om hjärtat där, icke som barn och icke senare. Helvetet var det medan jag hade Eline hos mig där, och aldrig voro du och jag riktig hjärteglada tillsamman där —. Fast Gud den allsmäktige vet att du varit mig kär var dag och var stund alltsedan jag lärde känna dig. Förgjord tror jag den gården varit — mor pinades till döds där, och min far var alltid en oglad man. Här är gott att vara, Kristin — endast du vill vara hos mig. Kristin — så sant Gud dog för oss på korset, jag har dig så kär i dag som den kväll du sov under min kappa — natten efter Margretmässodagen — då jag satt och såg på dig, så skär och frisk och ung och så obruten en blomma du var!»
Kristin svarade sakta:
»Minns du, Erlend, den natten lovade du att jag skulle aldrig få gråta en tår för din skull —»
»Ja — och det vete Gud och alla heliga i himmelrike att jag menade det! Det är sant att det gick annorlunda — det måste väl det — det går väl alltid så, medan vi leva i denna värld. Men jag har älskat dig, när jag handlat illa mot dig, och när jag handlat väl mot dig. Stanna hos mig, Kristin —!»
»Har du aldrig tänkt på det», frågade hon stilla som förut, »att det är svårt för dina söner, då det talas så om deras fader som du säger? Rymma till fjälls från bygdeskvallret alla sju, kunna de nu icke —»
Erlend såg ned:
»De äro unga», sade han, »fagra och djärva unga svenner —. De finna nog på råd —. Vi, Kristin, vi ha ej så många år kvar, innan vi bli gamla människor — vill du föröda den tid du ännu är skön och frisk och skapad till att glädja dig åt livet? Kristin!»
Hon slog ned sina ögon inför den vilda glimten i hans. Litet efteråt sade hon:
»Har du glömt, Erlend, att två av våra söner äro barn ännu? Vad tycker du jag vore värd, om jag ginge från Lavrans och Munan —»
»Du får ta dem med dig hitupp då — om icke Lavrans hellre vill stanna hos sina bröder. Så liten är han då icke. — Är Munan lika fager ännu?» frågade fadern leende.
708
