»Ja», sade modern, »han är ett vänt barn.»
Sedan sutto de länge tysta. Och när de åter talades vid, var det om andra saker.
Hon vaknade i den första gryningen nästa morgon, så som hon
gjort varje morgon häruppe — låg och hörde hästarna trampa
utanför stugväggen. Hon hade Erlends huvud fast i sin famn. De andra
morgnarna, då hon vaknat i den grå och arla timmen, hade hon
gripits av samma ångest och blygsel som första gången — hon hade
kämpat för att nedtysta den känslan. De voro oeniga äkta makar,
som nu försonat sig; intet bättre kunde hända deras barn än att
deras far och mor blevo vänner igen.
Men denna morgontimme låg hon och kämpade för att påminna sig sina söner. Ty hon var som bergtagen — raka vägen från skogen vid Gerdarud, där han först tagit henne i sin famn, hade Erlend burit henne med sig hitupp. De voro så unga, det kunde ej vara verklighet att hon redan fött sju söner åt denne man, att hon var mor till långa, vuxna män —. Men det var som om hon skulle ha legat här i hans armar och bara drömt om de långa år de levde som man och hustru på Husaby —. Alla hans lättsinniga ord lockade och genljödo — svindlande av skräck kände hon det som om Erlend strukit av henne den sjufaldiga ansvarsbördan — så måste det vara, när ungmärren står avsadlad på säterängen — klövjelasten och sadeln och huvudlaget har hon befriats från, och mot henne blåser viddens vind och luft, hon är fri att beta det fina fjällgräset, fri att störta åstad, så långt hon vill, utåt alla vidderna —.
Och samtidigt längtade hon redan, ljuvt och trånande, fullvillig att bära en ny börda. Hon längtade redan med en liten öm yrsel efter den som nu skulle bygga bo närmast hennes hjärta för nio långa månader, Hon hade känt sig viss, alltifrån den första morgonen hon vaknade häruppe i Erlands famn. Tillsammans med den hårda och torra, försmäktande hettan i sinnet hade ofruktsamheten vikit från henne. Hon gömde Erlends barn i sitt sköte, och med en underlig, öm otålighet sträckte hennes själ sig framåt mot den stund då det skulle ha burits ända fram i ljuset.
Mina stora söner behöva mig inte, tänkte hon. De tycka bara att jag ängslas i onödan och kältar på dem. Vi bli bara i vägen för dem, den lille och jag. Nej, jag kan inte resa härifrån — vi få stanna här hos Erlend. Jag kan inte resa —.
Men när de sutto tillsamman och åto sitt morgonmål, sade hon i alla fall att nu måste hon hem till sina barn.
Det var Lavrans och Munan hon tänkte på. De voro så pass stora att hon kände sig förlägen vid den tanken att de skulle gå häruppe hos Erlend och henne och kanske se med undrande ögon på sina föräldrar, som blivit så unga på nytt. Men de två kunde ej undvara henne.
