Erlend satt och stirrade på henne, medan hon talade om sin hemresa. Till sist log han flyktigt:
»Ja — vill du, så får du fara då!»
Han ville följa henne till vägs. Och han red med hela vägen
ned genom Rosten in i Sil, tills de sågo litet av kyrktaket över
grantopparna. Då tog han farväl. Han log i det sista, skälmaktigt
säker på sin sak:
»Ja, det vet du, Kristin — vare sig du kommer nattetid eller på dagen — om jag skall vänta dig kort eller lång tid — jag skall hälsa dig som himmelrikets drottning, kommen ned från skyarna till min gård —»
Hon skrattade:
»Ja, så stort törs icke jag ta till. Men du förstår väl nu, vän, att stor glädje blir det hemma hos dig, den dag husbonden vänder åter till sitt eget.»
Han ruskade på huvudet och skrattade litet. Leende togo de avsked, leende lutade Erlend sig över mot henne, där de höllo jämsides till häst, kysste henne mångfaldiga gånger, och efter var kyss såg han på henne med sina leende ögon:
»Så få vi se», sade han till slut, »vem av oss två som är mest enrådig, min väna Kristin. Icke blir detta sista gång vi mötas — det veta både du och jag!»
När hon red förbi kyrkan, ryste hon litet. Det var som om hon återvände hem ur berget. Som vore Erlend själv bergakungen och kunde ej komma förbi kyrkan och korset i backen.
Hon drog in tyglarna — hade mest lust att vända och rida efter honom —.
Så såg hon ut över de gröna vallarna, ned på sin vackra gård med åker och äng och älvens blänkande, slingrande lopp genom dalen. Fjällen höjde sig i ett blått dis — himlen var full av bågnande sommarskyar. Detta var ju galenskap! Där hos deras söner hörde han hemma. Han var ingen alfriddare — en kristen man hur full han än var av galna nycker och vettlösa hugskott. Hennes äkta make, som hon delat både ljuvt och lett med — kär, kär, så illa som han än plågat henne med sina oberäkneliga påfund. Hon fick härda ut med honom; eftersom hon inte kunde leva utan honom, så fick hon bemöda sig om att bära ängslan och osäkerheten, så gott hon förmådde. Länge trodde hon ej det skulle dröja, innan han kom efter — nu då de åter varit förenade.
VI.
Till sönerna sade hon att fadern måste ordna ett och annat på Haugen, innan han flyttade hem. Han kom väl ned först fram på hösten.
710