Arne. Då hon märkte att Gunhild trodde hon varit på Laugarbru, lät hon det gå för det.
Gunhild sade ej stort men grät ganska mycket, medan hon tvättade av Kristins kläder och lagade de värsta revorna tills vidare. Och den unga var så upprörd att hon ej lade märke till de blickar Gunhild i smyg gav henne.
Men när Kristin gick, tog Gunhild sin kappa och följde henne ut, men gick bortåt stallet. Kristin frågade vart hon skulle hän.
»Jag får väl rida ned och se efter sonen min», svarade kvinnan, »om du slagit ihjäl honom eller hur det står till med honom.»
Kristin tyckte ej hon kunde svara någonting härpå, så hon sade endast att Gunhild finge laga Bentein kom bort från bygden, så fort tillfälle blev, och att han icke kom för hennes ögon vidare — »eljest talar jag om detta för Lavrans, och då kan du väl tänka dig hur det går».
Bentein drog då också söderut en knapp vecka senare; han hade brev med sig till Hamarbispen från Sira Eirik, med bön om att biskopen ville skaffa honom sysselsättning eller eljest stå honom bi.
VII
En dag framåt jul kom Simon Andresson helt oväntat ridande till Jörundgård. Han urskuldade sig för att han kom på slikt sätt, objuden och allena utan fränder, men herr Andres var i Sverige i konungens ärende. Själv hade han varit hemma på Dyfrin en tid, men där voro endast hans unga systrar och hans mor, som låg till sängs, så tiden hade synts honom lång, och han hade fått sådan håg att färdas hitopp.
Ragnfrid och Lavrans tackade honom mycket, för att han gjort denna långa resa i hårdaste vinterkölden. Ju mera de sågo av Simon, desto bättre behagade han dem. Han var väl inne i allt som ordats mellan Andres och Lavrans, och det blev nu avtalat att hans och Kristins fästningsöl skulle drickas innan fastan ginge in, såvida herr Andres kunde hinna hem till den tiden, men eljest strax efter påsk.
Kristin var stilla och försagd, när hon var tillsamman med sin fästman; hon fann föga att tala med honom om. En kväll då alla hade setat och druckit, bad Simon henne gå ut med honom och svalka sig litet. Då, medan de stodo i svalgången utanför den övre stugan, tog han henne om livet och kysste henne. Sedan gjorde han det ofta, när de två voro ensamma. Hon var inte glad åt det, men hon lät det ske, eftersom hon visste att fästemålet var oundvikligt. Nu tänkte hon på sitt gifte endast som på något hon måste, men icke som något hon gärna ville. Ehuru hon nog tyckte bra om Simon — i synnerhet när han talade med andra och inte rörde henne eller ställde sina ord till henne.
64
