Kristin bara låg och lyssnade — hon tyckte själv att hon aldrig sov så djupt att hon inte lyssnade och väntade.
Hon steg upp åttonde dagen, men kvinnorna som voro hos henne, märkte, att hon inte mådde bra. Hon frös och hon kände hetta omväxlande; ena dagen rann mjölken ur brösten, så att hennes kläder genomblöttes, nästa dag hade hon inte tillräckligt att mätta barnet med. Men hon ville ej lägga sig till sängs igen. Barnet släppte hon icke ur sina armar — hon lade det aldrig i vaggan, utan om natten hade hon det hos sig i sängen; om dagen gick hon och bar det, satt med det vid elden, satt med det på sängen, lyssnade och väntade och stirrade på det — fast hon ibland inte tycktes se det eller höra att det grät. Så var det som om hon vaknade — hon tog upp gossen, gick och gick med honom fram och tillbaka på golvet; med sin kind lutad intill hans gnolade och gnolade hon helt sakta för honom, satte sig ned och lade honom till bröstet, satt omigen och stirrade som förut med ansiktet hårt som sten —.
När gossen var inemot sex veckor gammal — och modern ännu ej varit över vävstugans tröskel — kommo en dag Ulv Haldorsson och Skule ditin. De voro resklädda.
»Ja, nu rida vi norrut till Haugen, Kristin», sade Ulv. »Den här saken måste det nu bli en ända på —»
Kristin satt stum och stel med gossen vid bröstet. Först tycktes hon ej fatta något. Med ens for hon upp, röd som blod i ansiktet:
»Gör, som du vill! Längtar du efter din rätte husbonde, så skall icke jag hålla dig kvar. Bäst du får din lön — så behöver du icke komma hit vidare till oss härnere.»
Ulv svor till förskräckligt. Så såg han på kvinnan, som stod där med spädbarnet tryckt intill barmen. Han pressade hop läpparna och teg.
Men Skule tog ett steg framåt:
»Ja, mor min — jag rider nu upp till far — glömmen I att Ulv varit fosterfar åt oss bröder, allesamman, så minnens att mig kunnen I icke bjuda och råda över som ett tjänstehjon eller ett dibarn —»
»Jaså?» Modern gav honom en örfil, så att pojken tumlade tillbaka: »Jag tänker jag råder över er alla, så länge jag föder och kläder er —. Gå ut!» skrek hon och stampade med foten.
Skule var rasande. Men Ulv sade stilla:
»Det är bättre så, pilt — att hon är orimlig och vild än att se henne sitta och stirra, som om hon grämt sig från vettet —»
Gunhild, hustärnan, kom springande efter dem. De skulle strax komma ned i vävstugan till husfrun — hon ville tala med dem och de andra sönerna. Kristin befallde kort och skarpt att Ulv skulle rida ned till Breidin och tala med en man som hade lejt två kor av henne; tvillingarna skulle han ta med sig, och de behövde ej komma hem förrän i morgon. Nåkkve och Gaute skickade hon upp
