till sätern — hon gav dem i uppdrag att se till hästlägret i Illmandalen, hur där stod till — och på uppvägen skulle de titta in till tjärbrännarn Björn, Isrids son, och be honom komma ned samma kväll. Det tjänade ingenting till att de sade emot och påminde om att det var mässdag i morgon.
Nästa morgon, då klockorna ringde samman, gick husfrun ut
från Jörundgård, följd av Björn och Isrid, som bar barnet. Hon hade
givit dem kläder, fina och lämpliga — men hustrun som skulle
kyrktagas var själv så smyckad med guld att alla kunde se vem som
var frun och att de två andra voro underlydande.
Med trots och högmod mötte hon den misslynta förundran som hon kände slå emot henne från folket på kyrkvallen. Nåja, förr hade hon kommit till kyrktagning på annat vis, följd av de ståtligaste husfruar. Sira Solmund såg på henne med oblida ögon, då hon stod där framför kyrkdörren med sitt vaxljus i handen — men han kyrktog henne på övligt sätt.
Isrid började gå i sin andra barndom nu och begrep inte mycket; Björn var en underlig och fåmält man, som aldrig lade sig i andras angelägenheter. Dessa två voro gudmor och gudfar.
Isrid nämnde barnets namn för prästen. Det klack till i honom — han tvekade litet — så upprepade han det, så att det gav genljud in till folket i långhuset:
»Erlend — i Faderns, Sonens och den Helge Andes namn —»
Det var som om det gått en ilning av skräck genom hela den församlade menigheten, Kristin kände en vild, hämndgirig fröjd därvid.
Barnet hade sett nog så kraftigt ut vid födelsen. Men alltifrån
första veckan hade Kristin trott sig förstå att det inte skulle komma
att frodas riktigt för henne. Själv hade hon, i det ögonblick hon
förlöstes, känt det som om hennes hjärta nu sjönk ihop likt en
utbränd glöd. Och när Isrid visade henne den nyfödde, tyckte hon
sig ha en förnimmelse av att livsgnistan flämtade osäkert hos detta
barn. Men hon slog bort det — så oräkneligt många gånger hade
hon liksom känt sitt hjärta brista. Och barnet var ju ganska stort
och såg ej svagt ut —.
Men hennes oro för gossen växte med var dag. Han var grinig och hade dålig matlust — hon kunde få sitta och anstränga sig en lång stund, innan hon fick honom att ta bröstet. Och när hon äntligen lyckats förmå honom att dra ett par tag, somnade han nästan strax. — Hon kunde ej märka att han växte något —.
Under outsäglig ångest och själsvånda tyckte hon sig iaktta att från och med den dag då han burits till dopet och fått sin fars namn vissnade liten Erlend fortare.
718
