blevo småningom blodröda. Kom någon in till henne, så torkade hon sig fort över ansiktet, satt bara stum och förstenad.
— Men ändå behövdes det så litet för att tina upp henne. Kom en av de stora sönerna in, kastade en blick på spädbarnet och sade några milda, ömkande ord till den lille, så kunde modern knappt avhålla sig från att brista ut i högljudda snyftningar. Hade hon kunnat tala med de vuxna sönerna om sin ångest, då visste hon att hennes hjärta skulle smält. Men de hade blivit skygga för henne nu. Sedan den dag då de kommit hem och fått veta vilket namn hon givit deras yngste bror, tycktes gossarna ha slutit sig ännu mer till varandra och stodo liksom på större avstånd från henne. Men en dag då Nåkkve stod och såg på barnet, sade han:
»Mor, giv mig orlov att söka upp far och säga honom hur det är med pilten —!»
»Nu skulle det ej mera gagna till något», svarade modern hopplöst.
Munan förstod ingenting. Han bar sina leksaker till lillebror, var hjärtans glad när han fick lov att hålla honom och trodde att han fått barnet att skratta. Munan pratade om när far skulle komma hem och undrade vad han skulle tycka om sin nye son. Kristin satt tyst och gråblek och lät sin själ sargas av gossens prat.
Det späda barnet var nu magert och rynkigt i ansiktet som en gubbe; ögonen voro onaturligt stora och klara. Det hade emellertid börjat le mot modern — hon såg det med en stilla jämmer. Hon smekte de små magra lemmarna, tog barnets fötter i sin hand — aldrig kom väl denne lille att ligga där förundrad och gripa efter de märkvärdiga, rara ljusröda tingestar som flaxade i luften över honom och som han inte förstod voro hans egna ben. Aldrig skulle dessa små fötter tråda på jorden.
När hon suttit alla veckans tunga vardagar i ända och sett på
det döende barnet, då tänkte hon, medan hon klädde sig för
kyrkfärden, att nu skulle hon väl vara uppmjukad nog. Nu hade hon
förlåtit Erlend — han var henne likgiltig; bara hon fick behålla
sin ljuvaste, dyrbaraste egendom, så skulle hon gärna förlåta den
mannen.
Men när hon framför korset viskade sitt Paternoster och kom till orden: »sicut et nos dimittimus debitoribus nostris», då kände hon sitt hjärta förhärdas, så som en hand knytes till slag. Nej!
Hopplös och sjuk i själen grät hon, ty hon orkade ej vilja det.
Och så dog Erlend Erlendsson dagen före Maria Magdalenas fest i något mindre än tre månader gammal.
720
