VII.
Denna höst for biskop Halvard på visitation norrut genom dalen. Till Sil kom han dagen före Matteusmässan. Det var mer än två år sedan biskopen sist varit så långt norrut, så att det var många barn som skulle konfirmeras denna gång. Munan Erlendsson var bland dem; han var nu åtta år gammal.
Kristin bad Ulv Haldorsson följa barnet fram under biskopens hand — hon hade nu icke en vän i sin hembygd som hon ville be om detta. Ulv tycktes bli glad över hennes bön. När det ringde samman, gingo därför de tre, Kristin, Ulv och gossen, uppåt kyrkan. Sönerna hade varit till ottesången, alla utom Lavrans, som låg till sängs och hade feber; de ville inte gå till högmässan, ty det blev sådan trängsel då i kyrkan.
När de gingo förbi gårdsfogdens stuga, såg Kristin att det stod många främmande hästar bundna utanför vid staketet. Ett stycke fram på vägen blevo de upphunna av Jartrud, som kom ridande i stort följe och for förbi dem. Ulv låtsade ej se sin hustru och hennes fränder.
Kristin visste att Ulv nog inte satt foten innanför sin egen tröskel sedan strax efter nyår. Då skulle det ha gått ännu värre till mellan honom och hans hustru än vanligt, och därefter hade han flyttat sin klädeskista och sina vapen upp på högloftet och bodde där med gossarna. En gång, tidigt på våren, hade Kristin nämnt något om att det var illa att han var så oense med sin hustru — då såg han på henne och skrattade på ett sådant sätt att hon tystnade.
Det var solsken och vackert väder. Över dalen var luften blå mellan fjällen. Det gula lövet uppåt björkliderna började glesna, och i bygden var den mesta säden skuren, men ännu böljade en och annan vitnad kornåker vid gårdarna, och efterslåttern stod grön och daggvåt på ängen. Det var mycket folk vid kyrkan, och hingstar gnäggade och vrenskades, ty kyrkstallet var fullt, och många hade måst binda sina hästar utanför.
Det gick som en dämpad, ovillig oro genom de församlade, där Kristin och hennes sällskap kommo förbi. En ung karl smällde sig på låret och skrattade men blev häftigt nedtystad av äldre folk. Kristin vandrade med avmätta steg och stram hållning över vallen in på kyrkogården. Hon dröjde först en stund vid barnets grav och så vid Simon Andressons, En flat, grå häll var lagd över den — däri hade ristats bilden av en man i gallerhjälm och ringbrynja, som stödde händerna på den stora trekantiga skölden med vapenmärket. Omkring stenens kant stod hugget:
In pace. Simon Armiger. Proles Dom. Andreæ Filii Gudmundi Militis. Pater Noster.
