Hon hade varit så olycklig hela hösten igenom. Det tjänade till ingenting hur ofta hon än sade sig att Bentein ju icke fått göra henne något; hon kände sig likafullt vanhedrad.
Ingenting kunde bliva så som det var förut, sedan en man vågat vilja något slikt med henne. Hon låg vaken om nätterna, het av skam, och kunde ej låta bli att tänka på det. Hon mindes Benteins kropp mot sin egen, när hon brottades med honom, hans heta, ölstinkande andedräkt — hon måste tänka på vad som kunde ha skett — och hon mindes med en rysning genom hela sin varelse vad han sagt om möjligheten att det icke kunde döljas och att Arne skulle få skulden. Förbi hennes inre syn jagade bilder av allt som skulle ha följt, om hon kommit i slik olycka och så folk fått reda på hennes möte med Arne — skulle hennes far och mor ha trott slikt om Arne — och Arne själv, vad skulle han ha tänkt? Hon såg honom för sig, sådan hon sett honom sista kvällen, och hon kände det som om hon sjunkit ihop inför honom, bara för det hon kunde ha kommit att draga ned honom med sig i sorg och skam. Och så drömde hon så styggt. Hon hade hört ord sådana som »köttets lusta» och »köttets frestelse» i kyrkan och i heliga berättelser, men de hade icke sagt henne någonting. Nu var det blivet verkligt för henne att både hon själv och alla människor hade en syndig, köttslig lekamen, som snärjde själen och skar i den med hårda band.
Så föreställde hon sig hur hon skulle ha dräpt Bentein eller gjort honom blind. Det var den endaste lisa hon kunde finna, att frossa i drömmar om hämnd mot den vidriga mörka mannen, som alltid stod i vägen för hennes tankar. Men det halp aldrig länge; hon låg och storgrät vid Ulvhilds sida om nätterna, över allt detta som bragts över henne med våld. Bentein hade i alla fall lyckats skända mödomen i hennes sinne.
Första vardag efter julhelgen hade alla kvinnorna på Jörundgård
stor brådska i eldhuset; Ragnfrid och Kristin hade också varit där
större delen av dagen. Sent på aftonen, under det några av
kvinnorna röjde upp efter baket, medan andra ställde med
kvällsvarden, kom mjölkedejan infarande, skrikande, medan hon slog ihop
händerna:
»Jesus, Jesus — har någon hört större elände — nu köra de Arne Gyrdson död på en släde — Gud hjälpe Gyrd och Inga i denna olyckan —»
In kommo en man, som bodde i en stuga längre ned på vägen, och Halvdan. Det var de som hade mött likföljet.
Kvinnorna skockade sig omkring dem. Ytterst i ringen stod Kristin, vit och bävande. Halvdan, Lavrans’ egen sven, som hade känt Arne alltifrån han var gosse, grät våldsamt, medan han berättade:
