Ulv stod utanför södra dörren; han hade satt från sig sitt svärd i svalgången.
Då trädde Jartrud in på kyrkogården i sällskap med fyra män — det var hennes två bröder och två gamla bönder; den ene var Kolbein Jonsson, som hade varit Lavrans Björgulfsons vapendragare i många år. De gingo mot prästingången söder om koret.
Ulv Haldorsson sprang ned och ställde sig i vägen för dem. Kristin hörde att de talade fort och häftigt därborta — Ulv ville hindra hustrun och hennes följeslagare från att gå vidare. Folk på gravgården drog sig närmare; Kristin gick också dit bort. Då tog Ulv ett språng upp på stenfoten, som svalen vilade på, sträckte sig in och grep första yxa han fick tag i, och i detsamma den ene av Jartruds bröder ville rycka ned honom, hoppade Ulv ut och slungade yxan framför sig. Hugget träffade hans svåger i skuldran, och nu lopp folk till och tog fast Ulv. Han stred för att slita sig lös — Kristin såg att hans ansikte var mörkrött, förvridet och förtvivlat.
Då kom Sira Solmund i prästdörren med en klerk ur biskopens följe. De växlade några ord med bönderna. Strax efteråt togo tre svenner, som buro biskopens vita sköld, Ulv med sig och ledde ut honom från kyrkogården, men hans hustru och hennes sällskap gingo efter de två prästerna in i kyrkan.
Kristin trädde fram till bondeskaran:
»Vad är å färde?» frågade hon skarpt. »Varför blev Ulv fasttagen?»
»Du såg väl att han högg till en man på griftegården», svarade en i samma ton. Alla veko långt undan från henne, så att hon blev stående ensam med sin gosse där vid kyrkdörren.
Kristin trodde sig förstå — Ulvs hustru ville klaga på honom inför biskopen. Och därigenom att han förivrat sig och brutit kyrkogårdsfriden hade han bragt sig i en svår ställning. När en främmande djäkne kom i dörren och tittade ut, gick hon fram till honom, sade sitt namn och frågade om hon kunde få företräde inför biskopen.
Inne i kyrkan voro alla dyrbarheter framsatta, men ljusen på altarena voro ännu ej tända. Litet sol föll in genom de runda gluggarna högt uppe och strömmade ned mellan de mörkbruna pelarna. I långhuset hade redan en del av menigheten gått in och satt sig på den bänk som gick utmed väggen. I koret stod den lilla skaran, Jartrud Herbrandsdotter och hennes två bröder — Geirulv med armen i band —, Kolbein Jonsson, Sigurd Geitung och Tore Borghildsson, framför biskopens säte. Bakom och omkring den snidade stolen stodo två unga präster från Hamar, några andra män ur hans följe och Sira Solmund.
Alla stirra oavvänt, då hustrun från Jörundgård trädde fram och bugade sig djupt för biskopen.
722
