i långhuset. Skaran i koret följde efter honom dit ned. Menigheten och Jartrud med den gingo ut, och kyrkotjänaren stängde dörrarna.
»Du nämnde din make», sade biskopen och såg på henne som förut. »Är det så att du förliden sommar sökte förlikning med honom?»
»Ja, herre min.»
»Men I bleven icke förlikte?»
»Herre — tillgiven att jag säger det — men icke har jag fört klagan mot min make. Jag sökte eder för att tala i Ulv Haldorssons sak —.»
»Visste din make av att du skulle få ett barn?» frågade herr Halvard; han tycktes vara vred över hennes invändning.
»Ja, herre», sade hon mycket lågmält.
»Hur tog Erlend Nikulausson det då?» frågade biskopen.
Kristin stod och rullade en snibb av sitt nedhängande huvudlin mellan fingrarna och såg ned i golvet.
»Han ville icke ingå förlikning med dig, då han hörde det?»
»Herre, förlåt, men —», Kristin hade rodnat starkt. »Vare sig min herre Erlend var så eller så mot mig — kan det bättra Ulvs sak något att han kommer, så vet jag att Erlend skall skynda hit till honom.»
Biskopen rynkade ögonbrynen, medan han såg på henne:
»Menar du, att — av vänskap för denne mannen Ulv — eller för att saken dragits fram i dagen — så vill Erlend nu likaväl kännas vid det barn du födde i våras?»
Kristin lyfte huvudet — stirrade på biskopen med uppspärrade ögon och halvöppna läppar. Det var som begrep hon först småningom vad hans ord innebure. Herr Halvard såg allvarsamt på henne:
»Väl är det så, kvinna, att ingen utom din äkta make har rätt att föra klagan mot dig i denna sak. Men du förstår väl att då begån I, både han och du, en svår synd, om han påtager sig faderskapet till en annan mans barn för att överskyla hans brott. Bättre faren I alla, om I haven syndat, därav att synden blir skriftad och bötad.»
Färgen kom och gick i Kristins ansikte:
»Har någon sagt att icke min make — att det icke var hans barn —?»
Biskopen frågade långsamt:
»Vill du, Kristin, att jag skall tro att du icke ens vetat av vad folk säger om dig och din gårdsfogde —?»
»Nej!» Hon rätade på sig, stod med huvudet något tillbakakastat, vit i ansiktet under det nedhängande husfrulinet. »Nu ber jag eder, min vördige herre och fader — ha några här burit fram rykten om mig på min rygg, då bjuden I dem upprepa sina ord inför mitt ansikte!»
724
