»Blodskam är icke det — hennes svärmor och Ulv äro syskonbarn — det är frändsämjoskam och svår synd, om det är sant — du behöver icke göra det värre.»
»Ulv Haldorsson är gudfar till denna kvinnas äldsta son», sade Sira Solmund.
Biskopen såg på henne och Kristin svarade:
»Ja, herre min.»
Herr Halvard satt en stund och teg.
»Gud hjälpe dig, Kristin Lavransdotter», sade han sorgset. »Jag kände din far en gång i tiden — jag gästade honom på Jörundgård i min ungdom. Jag minns dig då du var ett fagert, menlöst barn. Hade Lavrans Björgulfson levat, då hade icke detta hänt. Tänk på din far, Kristin — för hans skull måste du rentvå dig från denna skam och fria dig, om du kan —»
Som en blixt kom det — hon kände igen biskopen. En vinterdag vid solnedgången — en röd unghäst, som stegrade sig ute på tunet och en präst med svart hårkrans kring det blossande röda ansiktet; hängande i grimskaftet, nedstänkt av löddret, skulle han betvinga det ystra djuret och komma upp på hästen, osadlad som den var. Hela skaror av druckna, skrattande julgäster böljade omkring, fadern bland dem, röd i ansiktet av förtärda drycker och av köld, ropande yr och munter —.
Hon vände sig mot Kolbein Jonsson:
»Kolbein! Du, som har känt mig från det jag gick i barnhätta — du som kände mig och mina syskon hemma hos far och mor — jag vet att du höll av min far, så mycket att —. Kolbein — tror du detta om mig!»
Kolbein bonde såg på henne, strängt och sorgset.
»Höllo vi av din far, säger du — Ja, vi hans huskarlar, fattiga tjänstehjon och allmogemän, vi älskade Lavrans i Jörundgård och tyckte han var slik som Gud vill att en hövding skall vara —. Spörj icke oss, Kristin Lavransdotter, vi som sågo hur din far älskade dig och hur du lönade hans kärlek — vad vi tro du skulle vara för god till att göra!»
Kristin sänkte huvudet mot bröstet. Biskopen kunde ej få fler ord ur henne — hon svarade icke mer på hans frågor.
Då reste herr Halvard sig upp. Vid sidan av högaltaret var en liten dörr ut till den avstängda delen av svalgången bakom korets apsis. En del härav användes till skrudkammare och en del var så anordnad med några små luckor att de spetälska kunde mottaga hostian genom dem, när de stodo därute och åhörde mässan, avskilda från den övriga menigheten. Men nu hade det på flera år icke varit någon i socknen som lidit av spetälska.
»Kanske det är bäst att du väntar därute, Kristin, tills folket gått in till gudstjänsten. Jag vill tala med dig sedan — men nu får du gå hem till dig.»
