»Nu undrar jag, mina söner, vad I haven tänkt om allt det som hänt här det sista året.»
Gossarna stodo tysta. Då lyfte Björgulf sitt ansikte, såg på modern med de sjuka ögonen:
»Jesus Kristus, mor — vad skulle vi tänka — detta år — och alla de år som föregingo det! Tron I det var lätt för oss att veta vad vi skulle tänka!»
Nåkkve sade:
»Å ja, mor — jag borde väl talat med eder — men I voren sådan att vi icke kunde det. Och då I läten döpa vår yngste bror som om I velat nämna vår far en död man —», han avbröt sig häftigt upprörd.
Björgulf talade åter:
»Intet annat tänken I på, far och du, än denna eder inbördes strid —. Icke på att vi växte upp till män under tiden. Aldrig aktaden I på vem som kom emellan era vapen och blev sårad till blods —»
Han hade sprungit upp. Nåkkve lade ena handen på hans skuldra. Kristin såg att det var sant — de två voro vuxna män. Det var som om hon stod naken inför dem, själv hade hon skamlöst blottat sig för sina barn —.
Detta var vad de mest hade sett under sin uppväxttid — att deras föräldrar blivit gammalt folk, ungdomshettan klädde dem ömkligt illa — men de hade icke kunnat åldras med heder och värdighet —.
Då skar barnets röst genom tystnaden. Munan ropade högt i vild jämmer:
»Mor — kommer de nu och tar dig till fånga, mor? Kommer de och tar bort mor från oss nu —?»
Han slog armarna hårt om henne och borrade in sitt ansikte under hennes barm. Kristin drog honom intill sig, sjönk ned på bänken och tog upp den lilla gråtande gossen i sin famn; hon försökte lugna honom:
»Son liten, son liten, gråt icke så —!»
»Ingen kan ta vår mor från oss.» Gaute gick bort och tog i den lille brodern: »Gråt icke så — de kan ingenting göra henne. Nu måste du lugna dig, Munan — du kan väl veta att vi skola försvara vår mor, pilt!»
Kristin satt med barnet tryckt intill sig — det var som om den lille räddat henne med sina tårar.
Då sade Lavrans — han hade satt sig upp med feberrodnad på kinderna:
»Ja — vad viljen I göra, bröder?»
»När mässan är slutsjungem», sade Nåkkve, »så gå vi bort till prästgården och bjuda borgen för vår fosterfar. Det är det första vi skola göra — menen I icke det, gode halsar?»
