band på sig hjälmen, tog sköld, svärd och en lång glaven. Björgulf och Gaute satte på sig de gamla järnhattar som gossarna buro när de övade sig i att hugga, men Ivar och Skule måste nöja sig med små stålhuvor, sådana som bönderna ännu nyttjade när de gjorde ledungstjänst, Modern såg på. Det sprängde så underligt i hennes bröst:
»Det tycks mig olämpligt, mina sönder, att I väpnen er så för att gå bort till prästens gård», sade hon beklämd. »Icke bören I glömma helgdagsfriden och biskopens närvaro.»
Nåkkve svarade:
»Det har blivit dyrtid på hedern här på Jörundgård nu, mor — vi få taga slikt köp som vi kunna få.»
»Icke du, Björgulf», bad modern ängsligt, ty gossen med sina svaga ögon hade tagit en stor stridsyxa. »Kom ihåg att din syn icke är god, min son!»
»Åh, ännu ser jag så långt som denna når!» svarade Björgulf och vägde yxan i handen.
Gaute gick bort till ung Lavrans’ säng och tog ned morfaderns stora slagsvärd, som pojken alltid skulle ha hängande på väggen över sin bädd. Han drog ut det ur slidan och såg på det:
»Du får låna mig ditt svärd, frände — jag tänker, det skulle nog lika vår morfar väl att det får vara med i denna dansen.»
Kristin tryckte hårt hop händerna, där hon satt. Det var som om hon måste skrika — i kval och yttersta fasa, men också av en kraft som var starkare än både plågor och skräck — så som hon hade ropat, när hon födde dessa män. Sår och sår och sår utan tal hade hon fått i livet, men hon visste nu att de alla växt ihop — ärren voro ömma som nakna köttet — men blöda till döds visste hon att hon icke kunde — aldrig hade hon levat så starkt som nu —.
Blom och blad hade slitits av henne, men hon var icke kvistad och icke fälld. För första gången, sedan hon fått Erlend Nikulaussons barn, glömde hon fadern helt och hållet och såg endast hans söner —.
Men sönerna sågo ej på modern, som satt vit, med spänning i de uppspärrade ögonen. Munan låg ännu över hennes knä — han hade inte släppt henne på hela tiden. De fem gossarna gingo ut från loftet.
Kristin steg upp och trädde ut i svalen. Nu kommo de fram bakom burarna och gingo hack i häl efter varandra stigen bortåt till Romundgård, mellan de bleka, böljande kornåkrarna. Stålhuvorna och järnhattarna glänste dött, men solen glimtade till på Nåkkves glaven och tvillingarnas spjutspetsar. Hon blev stående och såg efter de fem unga männen. Hon var mor till dem alla —.
Inne i rummet föll hon ihop framför den kista över vilken Mariabilden stod. Den snyftande gråten sönderslet henne. Munan stämde in och slöt sig gråtande intill modern. Lavrans sprang upp ur
