Det var Bentein, prästsonen, som hade dräpt Arne. Nyårskvällen hade bispens svenner setat och druckit i borgarstugan, och då hade Bentein kommit; han var nu bliven skrivare hos prästen i Helga lekamens prebende. Svennerna ville först icke släppa in honom, men han hade påmint Arne om att de voro från samma bygd; Arne lät honom då få sitta bredvid sig, och de hade druckit. Men så hade de kommit i slagsmål. Arne hade farit så våldsamt fram att Bentein tagit en kniv från bordet och stuckit Arne i strupen och flera gånger i bröstet. Arne hade dött nästan strax.
Bispen hade lagt sig denna olyckan mycket tungt på sinnet; han hade själv sörjt för att liket blev omskött och låtit sitt eget folk köra det den långa vägen hem. Bentein lät han slå i järn, stötte ut honom ur kyrkan, och var han icke redan hängd, så skulle han bli.
Halvdan måste förtälja detta flera gånger, allteftersom nytt folk strömmade in. Lavrans och Simon kommo också över till eldhuset, när de varseblevo oron och uppståndelsen på gården. Lavrans var mycket upprörd; han bjöd att de skulle sadla hans häst, ty han ville rida över till Brekken med detsamma. När han skulle gå, föllo hans ögon på Kristins vita ansikte.
»Kanske du vill följa med mig?» frågade han. Kristin tvekade EE hon ryste, men så nickade hon, ty hon orkade icke säga ett ord.
»Är det icke för kallt för henne?» undrade Ragnfrid. »I morgon blir det ju likvaka, och då gå vi väl dit alla —»
Lavrans såg på sin hustru; han blev också varse Simons anlete, och så gick han bort till Kristin och lade armen om hennes axlar:
»Hon är hans fostersyster, du få minnas det», sade han. »Kanske hon gärna vill hjälpa Inga att ordna med liket.»
Och fastän Kristins hjärta var som sammansnört av förtvivlan och ångest, så blev hon varm av tacksamhet mot sin far för hans ord.
Ragnfrid ville nu att de skulle äta kvällsgröten, innan de foro, om Kristin skulle med. Hon ville också skicka med gåvor till Inga — ett nytt linnelakan, vaxljus och nybakat bröd; hon bad dem säga att hon skulle komma upp själv och hjälpa till med att ordna för jordafärden.
Det förtärdes föga men talades mycket i stugan, medan maten stod på bordet. Den ene påminde den andre om de prövningar Gud pålagt Gyrd och Inga. Gården deras hade stenskred och vårflod fördärvat, flera av de äldsta barnen hade dött, så att alla Arnes syskon ännu voro barn. Nu hade de haft lyckan med sig i några år, sedan bispen satte Gyrd på Finsbrekken som sin ombudsman, och de barn de fått behålla voro fagra och lovande. Men modern älskade Arne mycket högre än alla de andra.
Men folk ömkade också Sira Eirik. Prästen var aktad och avhållen, och människor där i bygden voro stolta över honom, han var
66
