när fadern störtade från rikedom och en ärofull ställning — han mindes nog den tid då han varit arvtagen på Husaby. En vacker karl var han också — biskopen tyckte det var stor skada på honom.
»Var det dina bröder, alla de som voro i följe med dig? Hur många ären I, Erlendssöner?»
»Vi äro sju i livet, herre.»
»Så många unga liv intrasslade i detta.» Biskopen drog ofrivilligt en suck.
»Sitt ned, Nikulaus — du ville väl tala med mig om dessa rykten, som kommit ut om din mor och hennes gårdsfogde?»
»Tack, vördige herre, jag vill hellre stå inför eder.»
Biskopen såg eftertänksamt på den unge. Så sade han långsamt:
»Det är så, Nikulaus, att det synes mig svårt att tro det vara sant som har blivit sagt om Kristin Lavransdotter. Och rätt att föra klagan mot henne för hor har ingen utom hennes make. Men nu kommer härtill frändskapen mellan din far och denne Ulv och det att han är din gudfar — Och Jartrud har framfört sitt klagomål så att mycket kan tydas till vanheder för din mor. — Vet du om det är som hon säger, att hennes man ofta slagit henne och att han skytt hennes säng i snart ett år?»
»Ulv och Jartrud levde olyckligt tillsamman — vår fosterfar var icke ung, när han gifte sig, och något hårdlynt och häftig kan han vara. Mot oss bröder och mot far och mor har han alltid varit den mest trofasta frände och vän. Det är den första bön jag ärnat frambära inför eder, käre herre: finns det någon utväg därtill, så låten Ulv komma på fri fot mot borgen.»
»Du är icke myndig ännu?» frågade biskopen.
»Nej, herre. Men vår mor är villig att bjuda vad borgen I mån kräva.»
Biskopen skakade på huvudet.
»Men min far vill detsamma, det vet jag säkert. Det är nu min avsikt att rida raka vägen härifrån upp till honom och omtala vad här har hänt. Om I då täcktens bevilja honom ett samtal i morgon —»
Biskopen strök sig med handen under hakan, satt och gned litet med tummen mot skäggbottnen, så att det raspade svagt.
»Sätt dig ned, Nikulaus», sade han, »så går det bättre att samtala» Nåkkve bugade sig tackande och satte sig. »— Men det är sant alltså, att Ulv nekat sin hustru sammanlevnad?» frågade han, som om han nu kom att tänka på detta igen.
»Ja, herre. Såvitt jag vet —», biskopen måste le, och då log också den unge helt lätt. »Ulv har sovit på loftet hos oss bröder sedan i julas.»
Biskopen satt tyst igen. »Än maten — var fick han sin mat?»
»Han lät sin hustru utrusta honom med matsäck, när han skulle till skogs eller så.» Nåkkves min blev litet osäker. »Det var litet
