oreda med detta — mor tyckte det var bäst om han fick sitt kosthåll hos oss igen, som han haft innan han gifte sig. Ulv ville icke, ty han sade det skulle bli så mycket snack härom, om de nu ändrade det avtal som far och han gjort, när han satte eget bo: om de varor han skulle ha från gården till sitt hushåll; och det tycktes honom orätt, om mor skulle ha honom i maten utan avdrag på det andra. Men det blev som mor ville, att Ulv gick till bords med oss — och det övriga skulle göras upp sedan.»
»Hm. Din mor har annars det ordet om sig att hon ser noga på sitt och är en mycket driftig och sparsam kvinna —»
»Icke sparsam med mat», sade Nåkkve ivrigt. »Det kan varje människa vittna, var karl och var kvinna, som tjänat i vår gård — med maten är mor den mest rundhänta kvinna. I det stycket är hon ej annorlunda nu än då vi voro rikt folk — aldrig gladare än när hon kunde sätta något kräsligt på bordet — och hon räknar så rikligt att varje tjänstehjon ända ned till svinaherden får sitt med av det goda.»
»Hm.» Biskopen satt i tankar. »Du sade att du ville hämta din far?»
»Ja, herre min. Annat vore väl orimligt?» Biskopen svarade ej, då fortfor han: »Vi talade med far i vintras, min bror Gaute och jag — vi talade också om detta att mor gick med barn. Men icke sågo vi tecken, och icke hörde vi ord av hans mun, som kunde tydas därhän att han tvivlade på att mor är trogen som guld eller att han var förundrad. Men far har aldrig trivts i Sil, han ville bo på sin egen gård i Dovre, och mor var där en tid förra sommaren. Han var vred för att hon ej ville stanna där och hushålla åt honom — han ville att hon skulle låta Gaute och mig sköta Jörundgård och själv flytta till Haugen —»
Biskop Halvard gned och gned sig över skäggstubben och såg på den unge mannen.
— Vad slags karl Erlend Nikulausson än var — så kunde han nu väl i alla fall icke ha varit dålig nog att anklaga sin hustru för otrohet inför deras unga söner.
Hur mycket som än tycktes tala emot Kristin Lavransdotter — han trodde det i alla fall ej. Han tyckte sig förstå att hon varit ärlig då hon nekade till att ha haft vetskap om misstankarna mot henne och Ulv Haldorsson. Ehuru han mindes att denna kvinna förr varit svag, när köttets lust lockade — med onda skalkstreck hade de tvingat sig till Lavrans’ samtyckte, hon och denne man, med vilken hon nu levde i oenighet —.
När talet kom på barnets död, såg han genast att samvetet slog henne. Men om hon också vanskött sitt barn, så kunde hon ej för den sakens skull dragas inför människors domstol. För detta fick hon göra bot inför Gud efter sin biktfaders ord. Och barnet kunde väl vara mannens, även om hon nu vanskött det. Glad kunde hon
734
