omöjligen ha blivit över att få sitta med ett spädbarn igen, till åren kommen som hon var, övergiven av sin make, med sju söner förut, i mycket ringare omständigheter än de voro födda till. Det hade varit orimligt att vänta att hon skulle älska det barnet så särdeles mycket.
Han trodde henne ej om att vara en trolös hustru. Fast Gud allena visste vad allt han fått höra och erfara under de fyrtio år han varit präst och hört bikt. Men han trodde henne —.
Men Erlend Nikulaussons uppförande i denna sak kunde han endast tyda på ett vis. Icke hade han frågat efter sin hustru, medan hon gick med barnet, icke när det föddes och ej heller när det dog. Han måste ju tro att han icke var fadern —.
Det var nu fråga om hur mannen komme att handla. Om han skulle träda fram och trots allt försvara sin hustru för deras sju söners skull — så måste ju en hederlig man göra. Eller om han, nu då dessa rykten så högljutt upprepats, skulle göra sak av dem mot henne. Efter vad biskopen hört om Erlend av Husaby, så trodde han sig ej kunna lita på att ej mannen kunde göra något sådant.
»Vilka äro din mors närmaste fränder genom härstamning eller giftermål?» frågade han igen.
Jammælt Halvordsson på Ælin är gift med hennes syster, änkan efter Simon Darre av Formo. Så har hon två brödrungar, Ketil Åsmundsson på Skog och hans syster Ragna, som är gift med Sigurd Kyrning. Ivar Gjesling på Ringheim och hans bror, Havard Trondsson, äro hennes mosters söner. Men de bo alla långt bort —»
»Men herr Sigurd Eldjarn på Sundbu — din mor och han äro systrungar. I en dylik sak måste riddaren träda fram och värna sin frändekvinna, Nikulaus. Du får rida till honom ännu i denna dag och omtala allt, min vän!»
Nåkkve svarade tvekande:
»Vördig herre — det har varit föga gemenskap mellan honom och oss. Och jag tror icke, herre, att det skulle gagna min mors sak, om den mannen framträdde till hennes försvar. Erlend Eldjarns ätt är icke väl liden här i bygderna. Ingenting skadade mer min far i folks omdöme än det att Gjeslingarna slutit sig till honom i det anslag som kostade oss Husaby, medan de miste Sundbu.»
»Ja, Erlend Eldjarn», biskopen skrattade litet. »Ja, han hade lätt för att bli osams med folk — alla sina svågrar här norrut trätte han med. Din morfar, som var en from man och icke rädd för att böja sig, om fred och enighet mellan fränder kunde främjas därav — han åstadkom ej annat han heller än att han och Erlend Eldjarn blevo de bittraste ovänner.»
»Ja». Nåkkve måste dra på munnen. »Det var icke stora ting det gällde heller — två lakan med språngning och ett blåsömmat handakläde; det var uppskattat till två mark i penningar, hela lotten. Men mormor hade lagt sin husbonde på hjärtat att dessa saker
