måste hon äntligen ha vid arvskiftet, och Gudrun Ivarsdotter hade också talat om dem med sin man. Erlend tog dem till sist och gömde dem i sin kappsäck, men Lavrans tog upp dem igen — han tyckte att han hade mest rätt till dem, ty det var Ragnfrid som hade vävt dem, medan hon satt som ungmö hemma på Sundbu. Men när Erlend märkte det, slog han till morfar i ansiktet, och så tog min morfar och lade honom tre gånger i golvet och skakade honom som en fäll. Sedan talades de aldrig mera vid — och det var allt för de struntsakernas skull — mor har dem hemma i sin kista —»
Biskopen skrattade hjärtligt. Han kände väl till denna historia, som folk haft mycket roligt åt, när det hände — att Ivarsdöttrarnas män voro så ivriga att göra sina hustrur till lags. Men han hade åstadkommit vad han ville — den unges anletsdrag hade tinat upp i ett leende, det spänt oroliga hade fördrivits på en stund ur de vackra, blågrå ögonen. Så skrattade herr Halvard ännu högre:
»Jo, Nikulaus, de talades vid en gång sedan, och då stod jag bredvid. Det var i Oslo vid julgillet, året innan fru Eufemia drottning dog. Min salig herre, kung Håkon, talade med Lavrans — han hade kommit söderut för att hälsa sin herre och bete honom sitt trofasta sinnelag — kungen talade om att det var okristligt och trälaktigt att det rådde sådan ovänskap mellan två systrars män. Lavrans gick då bort dit där Erlend stod med några fler hirdmän, bad honom hjärtligt om tillgift, för att han förivrat sig, och sade sig vilja sända sakerna till fru Gudrun med kärlig hälsning från hennes bror och syster. Erlend svarade att han skulle ingå förlikning, om Lavrans ville, inför de män som där stodo, bekänna sig ha farit fram som tjuv och rånare vid arvskiftet efter deras svärfar. Lavrans svängde om på klacken och gick — och det, tror jag, var sista gången Ivar Gjeslings mågar möttes på jorden», slutade biskopen och skrattade högt.
»Men hör nu på mig, Nikulaus Erlendsson», sade han och lade händerna i varandra. »Icke vet jag om det är klokt att hasta så med att få din far hit ned — eller denne Ulv Haldorsson på fri fot. Rentvå sig måste din mor, tyckes det mig — så högljutt som här talats om att hon skulle ha förbrutit sig. Men som sakerna nu står — tror du det blir lätt för Kristin att finna de husfruar som vilja svärja eden med henne?»
Nikulaus såg upp på biskopen — hans ögon blevo osäkra och skrämda.
»Men vänta några dagar, Nikulaus! Din far och Ulv äro utsocknes män och icke väl lidna här — Kristin och Jartrud äro båda härifrån dalen, men Jartrud är mycket längre söderifrån, din mor är en av deras egna. Och det har jag märkt, Lavrans Björgulfson är icke glömd av folket. Det ser mest ut som om de velat tukta henne, för det hon tycktes dem ha varit en dålig dotter — men redan nu spörjer jag att många se att de illa tjäna fadern med att
736
