sprida slikt rykte om hans barn — de ångra sig och harmas, och snart skola de icke önska något så mycket som att Kristin skall kunna rentvå sig. Och kanske blir det mäkta litet Jartrud har att komma med, när vi få se efter i säcken hennes. En annan sak är det, om hennes make skall gå här och reta upp folk emot sig —»
»Herre min», sade Nåkkve och såg på biskopen, »förlåt mig att jag säger det, men detta likar mig föga. Att vi ingenting skola göra för min fosterfar, och att vi icke skola hämta min far till att stå vid min mors sida nu —»
»Likaväl ber jag dig, min son», sade biskop Halvard, »att du lyder mitt råd. Förhastom oss icke med att få Erlend Nikulausson hit! Men jag skall låta skriva ett brev till herr Sigurd på Sundbu att han genast kommer hit för att möta mig — vad är detta!» Han steg upp och gick ut på högloftsbron.
Invid burväggen stodo Gaute och Björgulf Erlendssöner, och flera av biskopens svenner trängde inpå dem med vapen. Björgulf sträckte en man till marken med ett yxhugg, i detsamma biskopen och Nåkkve kommo ut. Gaute värje sig med svärdet. Några bönder höllo fast Ivar och Skule, medan andra ledde bort en sårad man. Sira Solmund stod ett stycke därifrån och blödde ur mun och näsa.
»Håll upp där!» ropade herr Halvard. »Kasten från er vapnen, Erlendssöner» — han gick ned på tunet, fram mot de unga männen, som genast hade lytt. »Vad är detta?»
Sira Solmund steg fram, bugade sig och sade:
»Det är så, vördige fader, att Gaute Erlendsson har brutit helgfreden och slagit mig, sin sockenpräst, så som I sen!»
Då födde en medelålders bonde fram, hälsade biskopen och tog till orda:
»Vördige herre, pilten blev hårt frestad. Slikt tal förde prästen där om hans mor att det kunde näppeligen väntas att Gaute skulle tåla det och lugnt höra på.»
»Tig du, Sira min — jag kan icke höra på fler än en av er åt gången», sade herr Halvard otåligt. »Tala Olav Trondsson!»
Olav Trondsson yttrade:
»Prästen försökte reta Erlendssönerna, men Björgulf och Gaute svarade honom lugnt nog. Gaute sade också vad vi alla veta är sant, att Kristin var hos sin husbonde på Dovre en tid sistlidna somnar, och då blev han tillyxad, den arma stackaren, som allt detta larm gäller. Men då säger prästen att på Jörundgård har folket alltid varit så boklärt — så hon kände nog sagan om kung David och fru Batseba — men Erlend Nikulausson hade kanske varit lika listiger som riddaren Uria.»
Biskopen blev så blåröd i ansiktet som sin egen dräkt; hans svarta ögon gnistrade. Han såg på Sira Solmund. Men han ställde icke sina ord till honom:
