»Du vet väl, Gaute Erlendsson, att med den gärningen har du ådragit dig kyrkans bann?» sade han. Så bjöd han att Erlendssönerna skulle föras hem till Jörundgård; två av hans svenner och fyra bönder, som biskopen utvalde bland de värdigaste och förståndigaste, sände han med för att hålla vakt över dem.
»Du får följa med du också, Nikulaus», sade han till Nåkkve, »och hålla dig i ro. Dina bröder ha icke gagnat er mor, men jag förstår att de frestades hårt.»
I sitt hjärta menade Hamarbispen att skadat Kristins sak hade hennes söner knappast. Han hade sett att det var redan många som nu tänkte annorlunda om Jörundgårdshustrun än de gjort denna dags morgon. Då hade hon fått bägaren att rinna över, när hon kom till kyrkan med Ulv Haldorsson och han skulle vara fadder åt hennes son. En av dem var Kolbein Jonsson — och därför satte herr Halvard honom över vaktmanskapet.
Nåkkve gick först in på högloftet, där Kristin satt på
sängkanten hos Lavrans med Munan i knät. Han sade henne vad som hänt,
men lade mycken vikt vid att biskopen ansåg henne oskyldig och
att han också tyckte att de yngre bröderna blivit svårt eggade till
sitt våldsamma uppträdande. Han avrådde modern från att själv
gå dit och försöka få tala med biskopen.
De fyra bröderna fördes nu in. Modern såg på dem; hon var blek och hade ett underligt uttryck i ögonen. Mitt i den djupa förtvivlan och ångesten svällde det åter så underligt stolt i hjärtat. Dock sade hon lugnat till Gaute:
»Illa har du ställt dig nu, min son — och det var ringa ära för Lavrans Björgulfsons svärd att du skulle draga det mot allmogemän som stodo och tuggade rykten —»
»Först drog jag det nu mot biskopens vapensvenner», sade Gaute harmset. »Men det är sant, det var föga ära för vår morfar att vi skulle behöva lyfta vapen mot folk i en sådan sak —»
Kristin såg på sin son. Så måste hon vända sig bort. Så ont hans ord än gjorde, måste hon småle i alla fall — det är som när barnet hugger mjölktänderna i moderns bröstvårta, tänkte hon.
»Mor», sade Nåkkve, »nu tänker jag det är bäst att I gån härifrån och tagen Munan med er. — I fån icke låta honom vara ensam, förrän det blir bättre med honom», sade han med låg röst. »Hållen honom inomhus, så att han icke ser att det är vakt över hans bröder.»
Kristin reste sig:
»Mina söner — om I icke hållen mig för ovärdig därtill, så vill jag be er kyssa mig, innan jag går härifrån.»
Nåkkve, Björgulf, Ivar och Skule gingo fram och kysste henne. Den bannlyste såg vemodigt på modern — när hon räckte sin hand mot honom, tog han en flik av hennes ärm och kysste den. Alla
738
