dessa fem, så när som på Gaute, voro nu högre än hon, såg Kristin. Hon ordnade litet på Lavrans’ säng, och så gick hon ut med Munan.
Det var fyra lofthus på Jörundgård: höganloftshuset, nyburloftet, som hade varit sommarstuga i Kristins barndom, innan Lavtans uppfört det stora huset, gamlaburen och saltboden, som det fanns ett loft över; där sovo tjänarinnorna om sommaren.
Kristin gick upp i nyburloftet med Munan; de två hade sovit där sedan det lilla barnets död. Där gick hon fram och tillbaka på golvet, när Frida och Gunhild kommo med kvällsgröten. Kristin sade åt Frida att se till att vaktmanskpet fick öl och mat. Tärnan svarade att hon redan gjort det — på Nåkkves tillsägelse — men karlarna hade sagt att de icke ville ta emot något av husfrun, eftersom de voro vid gården i slikt ärende. De hade fått mat och dryck från annat håll.
»Bär i alla fall in en attung starköl till dem», sade Kristin. Gunhild, den unga tärnan, var alldeles förgråten:
»Det är ingen av oss, ditt husfolk, som tror detta om dig, Kristin Lavransdotter, det kan du väl veta — vi ha alltid sagt att vi trodde säkert det var lögn.»
»I har hört detta snacket då?x sade husfrun. »Bättre hade varit om I låtit mig veta det —»
»Vi tordes icke för Ulv», sade Frida, och Gunhild tillade gråtande:
»Han tvingade oss till att tiga med det för dig — jag tänkte titt och ofta att jag skulle sagt det och bett dig vara försiktigare — när du blev sittande efter och talade med Ulv till långt fram på natten.»
»Ulv — han har alltså vetat om det?» frågade Kristin sakta.
»Jartrud har skyllt honom för det länge — det var nog alltid det han slog henne för. Och en kväll nu i julas, vid den tiden du började bli tjock — vi satt och drack borta hos dem i brytesstugan, Solveig och Öivind var där och några söderifrån ur bygden — då sade Jartrud till honom att det var han som vållat det. Ulv slog henne med bältet sitt, så bloden sprack fram efter spännet. Men sedan så har Jartrud gått och sagt att Ulv nekade i alla fall icke med ett ord —»
»Och sedan dess har det gått tal om detta i bygden?» frågade husfrun.
»Ja. Men vi, husfolket ditt, har alltid sagt emot», sade Gunhild gråtande.
För att få gossen lugn måste Kristin lägga sig med Munan och ta honom i sina armar, men hon klädde ej av sig, och hon fick ingen sömn den natten.
Under tiden hände sig i höganloftstugan att Lavrans unge steg upp och klädde på sig. Och fram på kvällen, då Nåkkve gick ned för att hjälpa till att ordna ett och annat på gården, gick gossen
