ut och ned i stallet. Han sadlade den röda vallacken, som Gaute ägde; det var den bästa hästen näst efter hingsten, och den vågade han sig inte på att rida.
Några av de män som höllo vakt på gården kommo ut och frågade pojken vart han skulle ta vägen.
»Jag vet icke av att jag är fånge», svarade ung Lavrans. »Men jag behöver ju icke dölja det för er — icke kan I väl neka mig att rida till Sundbu och hämta riddaren hit för att värja sin fränka —»
»Det blir snart mörkt, pilt», sade Kolbein Jonsson. »Icke kunna vi låta det barnet rida nattetid över Vågerosten. Vi få tala med modern.»
»Nej, gör icke det!» sade Lavrans. Det skälvde litet kring hans mun. »Jag rider i sådant ärende att jag litar på Gud och Maria mö — de vaka över min färd, om min mor är oskyldig. Och annars kan det göra detsamma —», han avbröt sig, ty han var nära att brista i gråt.
Mannen stod en stund. Han såg på det vackra, ljushåriga barnet: »Rid då — och Gud vare med dig, Lavrans Erlendsson», sade han och ville hjälpa gossen i sadeln.
Men Lavrans ledde fram hästen, så att karlarna måste vika åt sidan. På den stora stenen nära grinden klev han upp och kastade sig på Raudens rygg; så sprängde han västerut på vägen till Våge.
VIII.
Lavrans hade ridit hästen löddrig, när han kom till det ställe där han visste att det gick en stig upp mellan de rasblock och klippor som stupa brant överallt på nordsidan av Silsådalen. Han måste vara uppe på vidden, innan det blev mörkt, det förstod han. Han var inte hemmastadd häruppe i fjället mellan Våge, Sil och Dovre, men valacken hade gått här en sommar, och den hade burit Gaute till Haugen många gånger, fastän det varit på andra vägar. Lavrans unge lutade sig fram och klappade hästens hals:
»Du får hitta fram till Haugen, Raud, svennen min. Du kan väl bära mig hem till far i natt, fålen, säg!»
Så snart han kommit upp på brantens hjässa och satt i sadeln igen, tilltog mörkret hastigt. Han red fram genom en myrlänt sänka; i oändlighet följde på varandra små toppar, avtecknade mot himlen, som blev allt dunklare. Det var björkbackar på sidorna, och stammarna lyste vitt; rätt som det var svepte våta lövruskor mot hästens bringa och gossens ansikte. Stenar lossnade under hovarna och rullade ned i bäcken nere i bottnen av stråket — så plaskade hästbenen i vätan. Rauden hittade väg i mörkret, backe upp och backe ned, så att bäckens sorl ljöd närmare eller fjärmare. En gång hördes skall av något djur i fjällnatten, men Lavrans kunde
740
